Jag tror absolut på att saker kommer till oss när det är menat att de ska.

Tycker mig ha fått så många bevis för att det är så.

Som den där trädgården.

För den är ju anledningen till att vi bestämde oss för denna lägenhet.

Det var den absolut avgörande anledningen.

Nu är den min räddning. Hunden hjälper mig ju att påminna om det. Han vill alltid vara där ute…eller nästan alltid för när det är för varmt ligger han inne någonstans. Svalt.

I tisdags när jag vaknade på det där sura hållet och tänkte att jag skulle skolka från simningen gjorde han så; lotsade mig ut. Jag drog av mig strumporna också innan jag gick ut och någonting hände där ute med fötterna i det lite våta gräset för sen gick allt som i ett enda huj och utan eftertanke. Efter att ha tagit beslutet att börja på med att klippa ner buskar och träd åkte jag iväg och simmade. Sen började jag väldigt smått på eftermiddagen. Onsdagen ordentligt.

Det är också människor som kommer in i mitt liv på ett eller annat sätt som det är en tydlig mening med.

Bloggen gör så. Visa dyker bara upp. Andra hittar jag till.

Därför blir det naturligt att ladda ner två avsnitt av podden The Way Out Is In, som Annannan tipsat om. Egentligen har jag hört talas om podden innan men det faktum att jag inte riktigt orkade med engelskan då (trots att det är ett favoritspråk) har alltid gjort att jag inte engagerat mig.

Men igår stoppade jag lurarna i öronen med två avsnitt nerladdade och mobilen i magväskan och gick loss på mina buskar.

Jag går in i en sorts meditativt tillstånd med deras varma röster i mina öron. Det är som att jag applicerar direkt det där om att vara i det jag gör som de talar om. Om att man inte alls måste sitta med korslagda ben utan det går precis lika bra när man gör något hands on om inte bättre. De till och med nämner trädgårdsarbete vid ett tillfälle.

Det som för en stund sen kändes överväldigande får ta den tid det tar. Mina buskar är kålväxta och vissa grenar hänger in genom nätet till grannen. Det kommer att ta tid. Det får det göra. Jag kommer att få köra åtskilliga säckar till sopstationen. Då får jag göra det.

Jag lyssnar, småler och skrattar till och med ibland. Det är så kärleksfullt och vackert även när de talar om väldigt svåra och hårda saker.

Det är precis som det ska vara nu. Till och med att de där urtidsdjuren som bor i min trädgård har vaknat ur vinterdvalan, och som jag stöter till lite emellanåt då jag glömmer bort, är helt i sin ordning.

De lär mig också att det är alldeles nödvändigt att vända sig inåt för att sen komma ut till ljuset igen.

Vägen ut är att gå in en stund i sig själv.