Idag sjöng vår kör.

Jag var alt i en sång även om jag alltid sett mig som sopran.

I onsdags blev jag indragen för att det saknades altar.

Vet ni, det var kul!

Det är skoj att sjunga.

Det är fantastiskt att sjunga tillsammans.

Det är också spännande att upptäcka nya sidor av sig själv helt enkelt genom att bara prova på.

Den situation vi lever här med en svensk kör som leds av en italiensk kantor som jobbar i Svenska kyrkan i Rom sen 41 år tillbaka gör det hela speciellt. Vi var åtta idag. Det är inte mycket om man jämför med svenska körer.

Unikt är också att vi sjunger i det lilla kapellet under Birgittasystrarnas kyrka i Birgittahuset. Där nästan varje söndagsmässa hålls klockan 11,15.

Därför blir alltid sista övningen två timmar innan mässan i kapellet.

Detta för att systrarna håller sin mässa timmen innan vi håller vår.

Andra timmen spenderar vi på en bar i närheten. För att inte störa dem.

Det blir bra när vi sjunger. Även om mina alt-kolleger säger att det var jag som höll det eftersom de tappat bort sig har ingen hört det. Jag är ju övertygad om att det är det som är styrkan i att sjunga tillsammans. Vi håller varandra.

Jag känner mig varm och glad när jag kör hem två vänner, äter lunch och sover kramandes min hund som på sistone vill vara i min säng.

Ikväll har jag gjort min yoga till Dona Nobis Pacem med Ashana som jag skrev om här, på repeat. Fred känns nödvändigt nu.

Senare ikväll ska jag se filmen om Franco Battiato…om jag inte somnar.

Allt börjar så sent här. Inga eftermiddagsvilor kan hjälpa att hålla en gammal tant vaken när allt börjar 21,30.

Man kan ju alltid hoppas att filmen är så intressant att det går utan att jag kramar kudden innan den är slut.

För jag vill gärna avsluta denna idag med mera musik.