Jag sa ju att jag är igång.

Fast alltid med jobbet just nu.

Vi besökte Montecassino igår.

I halvdisigt väder men alldeles lagom varmt (sa ju också att vi har tur med vädret varje gång) rattade jag två präster, förbi en kapsejsad sopbil som ställde till lite omtänk och bråk med min gps och ut ur stan för att möta upp med en kollega som tog oss vidare till klostret Montecassino.

Vi fick guidad tur på engelska, då en utav oss inte kan italienska än.

Som vanligt intressant och lite skrämmande på samma gång.

Denna enorma byggnad som byggdes av Benedikt på 500-talet, förstördes och byggdes upp igen fyra gånger.

En gång av longobarderna, en av saracenerna, en av en jordbävning och till sist av bombningar 1944.

Nu bor det bara tio munkar kvar och det mesta sköts av kommunen.

Vi får till oss, igen, berättelsen om Sankta Scolastica och hennes tvilling bror Benedikt.

Jag är fascinerad av denna berättelse som jag hörde första gången då vi besökte Subiaco.

Det där med de vita duvorna som sägs ha förebådat Benedikt om Scolasticas död blir liksom ännu mera intensivt när det går omkring vita duvor på gården.

Sen läser jag att de blev ditplockade vid en filminspelning på 70-talet och har sen dess huserat fritt på klostret. Vi människor tenderar att fixa till saker.

Fast det är väldigt effektfullt.

Tyska konstnärer har lämnat avtryck. Den här med Benedikt och två änglar kändes väldigt hotfull och kuslig.

Överallt mosaik.

Jag ser nu att jag inte tog en enda bild på huvudkyrkan. Den var helt i barockstil. Som byggts upp igen efter bombningarna. Allt finansierades av olika adliga människor och man måste, antar jag, ta hänsyn till deras olika krav. Som att rista in att de minsann hade skänkt av sina pengar.

Innan vi fortsatte till restaurangen vår andra kollega, som bor där i närheten, bokat besökte vi den polska graven över krigsoffren. Ett av fem gravplatser för de som fick sätta livet till 1944.

1052 unga män, läser någon på skyltarna som alla är numrerade för att man ska kunna hitta.

Det känns så oerhört sorgligt att stå där och tänka sig att vi är snart kan vara där igen…

Jag vet inte hur många som ligger på de andra fyra gravplatserna med de här verkar vara ett tillräckligt stort offer ändå.

Lite tröstprat med de mysiga hästarna där intill hjälper lite förstås.