Går hela dagen och funderar på vad jag ska har för musik här idag.

Helt plötsligt spelar inget i mitt huvud.

Kör till sjukhuset för att få det där resultatet på den genetiska utredningen av min cancer.

De ringde mig en dag då jag sov middag och hade glömt stänga av ljudet. Därför minns jag inte vad läkaren jag är kallad till heter; sjssjösjöshö kan man ju inte säga, men jag lyckas klämma ur mig att jag ska hämta resultatet så då får jag nummer 31.

Det finns ingen logisk ordning alls i detta för säkert 20 andra, om inte fler, har fått samma tid så det är helt beroende på när man kommer…tror jag.

Jag får massor av tid att tänka ut vilken musik jag ska ha här idag där jag ömse står ömse sitter i korridoren med massa andra. Det är fullt av folk när jag kommer.

Fast det hinner avta kraftigt innan jag blir kallad en och en halv timme efter utsatt tid.

Därför hinner jag scrolla tusen gånger både på FB och Instagram, lösa ord på ord i Wordfeudkampen mot min ingifta moster samt läsa om Paul MacCartney’s över fyrtio år som vegetarian.

Just det Sir Paul och jag!

Det är helt klart ett tecken. Annannan har ju också skrivit om hans musik flera gånger de senaste dagarna.

Eftersom jag befinner mig på bröstcanceravdelningen bland alla andra drabbade tänker jag också på att han mist sin fru Linda.

Helt plötsligt har jag den här i knoppen;

Ja, den är skriven till en Bond-film men när jag läser att Paul inte alls menade att man ska gå ut och döda utan att det är mera ”låta saker vara” blir den helt klart en låt för mig idag.

Resiliens, det får jag verkligen träna mig på.

Också med hjälp av Sir Paul McCartney.

Min cancer är inte genetisk så mina söner slipper en utredning.

Så kan jag låta detta också dö.

Så skönt!