Ibland känns det som om jag sitter fast. Som att min väg är blockerad av all den här sjukhusskiten och mina tankar om att vad man kan och inte kan.

Egentligen är det ju inte alls så. Jag är på väg framåt som alla andra. Mot döden. Hahaha! Nej, förlåt! Fast det är ju så.

Lite som att man måste hitta på något under tiden. Suga musten ur det som är kvar. Hur mycket eller lite det nu än är.

Jag tror det är när jag ser de där två i köket en helt vanlig torsdag då båda råkar vara lediga som det slår mig att jag ju faktiskt är på väg. Att jag faktiskt gör och har gjort saker som jag tycker blev och blir otroligt bra.

Det var ju inte heller en alldeles spikrakt att det skulle bli bra.

Det finns saker som gnager nu också.

Som den yngstes jobb som går upp och ner. Därför ser jag honom sällan.

Denna torsdag är guld.

Om ni undrar är det den yngste som är den längste och minst blonde på bilden.

Han är bara på snabbvisit. Ger mig ett för tidigt chokladägg (som snart är slut…alltså salted caramel….jag dör och äldste sonen med mig!!!) för han kommer inte att kunna ta ut så mycket ledighet. Killen som jobbade med honom och G har sagt upp sig. Livet.

Jag ser de där två som står och pratar krig. Jämför fejkfilmer på mobilen. Diskuterar om Netanyahu är död och alla låtsas som ingenting…eller?…

De har en gemenskap jag inte vågade hoppas på. De är solidariska med varandra och har den där syskonkärleken som man inte kan tvinga på någon.

Det har såklart rukit ruskigt mycket mellan dem också. Minns hela somrar då jag inte gjorde annat än att försöka medla och separera dem.

Men nu står de där och konverserar i köket som om de aldrig gjort annat.

Äldste sonen visar också sin tatuering; lillebrors namn längs hela inre underarmen.

Det är lika delar kärlek som avundsjuka jag känner för denna akt.

Alltså, ska man inte skriva MAMMA med stora bokstäver det första man gör om man nu tvunget ska tatuera sig???