När jag läser Channal’s inlägg om Shakespeare kommer jag att tänka på när min yngste son spelade Kung Oberon i en Midsommarnattsdröm. Han skulle precis fylla 11 och vi hade precis flyttat hit. Han gick sitt sista år på lågstadiet och därför körde jag honom till och från skolan varje dag.

Så kommer jag på att jag ju skrev om detta på min blogg. Går in och kollar. Läser och får gåshud igen. Precis som då. De var en så speciell upplevelse. Inte bara för bråket på morgonen men även det där med hans uppenbarelse på scenen. Han ägde scenen. Ni vet de där som bara går in och utan att säga ett ord så tystar de allt. Det var så jag minns det.

Så idag bjuder jag er på det gamla inlägget och rysningarna som jag fortfarande känner.

Inte minst för att han snart fyller 22 som det ju blir när man dubblar 11 (älva).

Behöver jag lägga till att han fyller år den 22 juni?

Älvornas Kung