gör ont.

Jag har svårt att ta mig ur sängen på morgonen.

Vill bara ligga kvar. Utan att göra absolut någonting.

Tung kropp mot madrassen.

Lite ljus som sipprar in genom mörkläggningsjalusierna.

Hunden som försiktigt tassar över golvet.

Jag som låtsas vara död.

Det går ju inte hur länge som helst.

Fattar aldrig riktigt vad det är med mig.

Så minns jag. Eller om det är min kropp som minns och talar om det för mig.

Att jag påbörjade min andra cancerbehandlig i april för tre år sedan.

Att mor blev sjuk och dog i april.

Att farmor dog idag för femton år sedan.

Det är så mycket sorg i denna månad som sprutar av liv.

Flera av rosorna jag klippte ner så ilsket i trädgården är på väg igen att leverera.

Fåglarna norpar av mina nyligen sådda solrosor i krukorna därute.

Ett sammetshättepar tränar sina ungar att flyga från buske till buske och ibland dimper det ner en liten klumpeduns framför mig. Eller jag tror att det är en unge.

Är det ens möjligt att de redan har ungar? Det kanske bara är kärleksyra…Vad vet jag?!?

Det är i alla fall ett himla liv på dem och först trodde jag att hunden skulle jaga dem men han bryr sig inte. Han jagar hellre mig.

Alltså livet är på gång.

Det måste jag också tro på.

Det vill jag tro på.

Därför masar jag mig upp ur sängen varje dag trots allt.