Tågresor

Istället för att åka till yogan beger jag mig till en kompis som ligger på sjukhus efter en blindtarmsoperation.

Två tåg måste jag ta för att komma dit. Det första är en gammal kompis som jag åkte med varje dag i två år då jag jobbade på World Food Programme. Det andra är ett tåg som går mot ett ställe utanför Rom…otroligt skitigt tåg…inte konstigt att man hör historier om fästingar och löss…
Dit- resan går snabbt och utan förseningar, italienska tåg är vanligtvis alltid försenade.
Köper en bok till min kompis i bokhandeln inne på jätte sjukhuset. En bok av Marianne Fredriksson som jag tycker mycket om, fast jag egentligen letade efter Maria Ernestam…min senare kärlek…
Väl uppe på avdelningen finner jag en låst dörr.” besöks tid; 11,30-19,30″…nåja klockan är ju redan 11. Ringer kompisen som försöker få en sjuksköterska att öppna för mig men där är man tydligen petig och jag väljer att gå ner till baren och toaletten för att slösa bort en halvtimme.
Kompisen är medtagen. Ont överallt och håret i en enda klump i nacken…mina tankar går tillbaks till mina två kejsarsnitt…- lugn du kommer över detta också! Det svåra ligger i att övertyga sig själv att resa sig upp och börja gå trots smärtorna…inget lätt alls, jag vet!
Jag lämnar henne då hon äntligen får komma in på en sal med TV och en annan dam…hon har slussats runt lite innan de hittade plats. Normalt i detta landet!
Vi kramar om varann och lovar att vi ska ut och ta en pizza så fort hon kan.
På hemvägen kommer första tåget meddetsamma. Kan det verkligen vara möjligt att detta tåget är ännu smutsigare än hit- tåget???
När vi åker in på stationen ”San Pietro” fylls perrongen av annorlunda resanden, nunnor och munkar…de får det hela att kännas som en trip rakt in i medeltiden. Långa kåpor med rep om midjan och sandaler på fötterna.
Jag bestämmer mig för att byta tåg en station innan jag tänkt. Det är en mindre station och därför går det snabbare att hitta rätt perrong…naturligtvis blir jag rättad i mitt tidssnåla resonemang…tåget från flygplatsen, som jag måste ta är FÖRSENAT! I tjugo fem minuter står jag och väntar medan det hela tiden kommer mer och mer folk. Blicken faller ner på spåret fullt av plastflaskor och tomma cigarett paket.Tänker en elak slentrian- tanke om skitiga lata italienare och helt plötsligt blir alla som väntar så fula…jag med.
Så rullar tåget in och ut väller det massor av folk. Bland folket en TV- kändis! Han ser precis lika överlägsen och mopsig ut som i TV. Röd kappa och röda glasögonbågar…är han rädd att ingen ska se honom?…eller är det hans skyddsrustning?…
Jag trycker mig på tåget medan folk runt omkring försöker komma ihåg vad kändisen heter. Själv minns jag av någon underlig anledning precis att han heter Mugghini…varför jag minns vet jag inte…har aldrig tyckt om honom…fast det bryr han sig nog inte om…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s