Nej, inte smiter jag till en öde ö inte.
Jag tillhör ju den sorten som biter ihop och tar ett krafttag.
Det har jag alltid gjort.
Även då det stormat som värst.
Så jag kavlar upp ärmarna och gör det jag ska.
Jobbar extra.
Sitter på möte.
Får höra att vi skriver upp för många dagar…helgdagar…
Inget snack om semesterersättning här.
Tanken på att hitta mig ett ”riktigt” jobb dyker upp igen.
Letar lite på vanliga ställena.
Inget nytt. Inget som passar riktigt.
Kanske inte är läge heller när mer folk blir arbetslösa varje dag ???
Måste försöka ändå.
Under tiden går jag på i ullstrumporna…eller det är ju för varmt för ullstrumpor…men i alla fall.
Hinner inte med att skriva så mycket som jag skulle vilja.
Tänker att det får gå ändå.
Det dyker upp lite om solidarietet med barnen som faktiskt fanns med bland offerna i det kalla havet.
Då ja, då känner jag igen att det finns hopp.
Det lönar sig att kavla upp ärmarna.
Och jag är inte ensam om det.
Minsann!
Pranayama i Rom 
Härligt att någon kavlar upp ärmarna & tar krafttag!! Kram
GillaGilla