Tror jag tralllala…

En fråga som kastades ut från en facebook-vän som också är präst har etsat sig fast i mitt minne; Varför kommer ni inte till kyrkan?
Gulp! Svalde ner en stor klump. Jag som går i kyrkan bara när det är någon konsert eller trevligt föredrag. Sollar noggrant.
Varför gör jag så?
Här, i Italien, går helt plötsligt alla mina vänner i kyrkan. För den stundande ”comunione” = konfirmation. Barnen studerar med speciellt utvalda katekister i två år med början när de fyllt nio år. Då måste hela familjen gå på mässa.
Varje söndag.
Mina barn är inte döpta. Mannen är ateist.
Jag själv då?
Vill gärna se mig som spirituell. En som omfamnar lite alla religioner…väljer det jag vill…
Eller som mannen säger; konstig.

Ännu värre blir det om man tänker på att jag faktiskt jobbar för Svenska Kyrkan.
Undviker skickligt alla gudstjänster.
Fast jag tycker väldigt bra om min chef.
Borde jag skämmas?

Borde jag ha lite samvetskval för att jag inte går dit åtminstone ibland och andas in den där luften som bara finns i kyrkan?

Borde jag känna lite att han den där som dog på korset och som jag alltid tyckt var en underbar människa är den jag hedrar när jag tar mig samman kryper till k…kyrkan?

Istället för att få Zeffirellis vackre Jesus på näthinnan, när jag mediterar, borde jag kanske ha den bild de ger dig i kyrkan?…Eller..Vet man egentligen hur han såg ut???
Har han funnits?
Eller är han bara en otroligt vacker bild?
Visst är det så att jag lika gärna kan få Gandhi, Buddha eller Martin Luther King på näthinnan där jag sitter med mig själv…

Nåja, detta kan man väl ha massor av olika synpunkter på antar jag.
Vet faktiskt inte varför jag inte tar mig samman och går i kyrkan ibland…
Trots att jag fortfarande minns kyrkans barntimmar jag gick på med glädje.
Minns dofterna.
Känslan.
Det var inte så mycket i kyrkan förstås…

Jag sjöng i kyrkan.
Blev vald till en kör.
En special kör som gav mig ett alldeles speciellt minne.

Jag har alltid sökt mig till kyrkan då jag behövt tröst, hjälp eller bara för att döva hemlängtan.

Kan det räknas tro?
Vad TROR jag på då???

Jag tror på människan.
Att hon/ han kan.
Att tillsammans är vi starka.

Jag tror på att vissa saker händer när de ska hända.
För att lära dig något.
Föra dig samman med någon som du behöver.
Både på gott och ont.
Kalla det öde.
Kalla det slump.

Jag tror på änglar.
Att de finns där i andra medmänniskor.
I våra döda som finns i vårt minne.
Och vissa kan prata med dom också.
Det är alldeles sant.
Mig skyddar min mini- ängel från elaka strålningar som min gamla mobil helt säkert utsöndrar.

Jag tror på kärleken.
Kärleken i allt.
Mellan man och kvinna, man och man, kvinna och kvinna, vuxna och barn, barn och barn, människor och djur. Över gränser. Över kulturer.
Kärleken är allt.

Jag tror på musik.
Förlösande, befriande musik i alla former.
Musik som ger glädje, väcker minnen.
Musik som för samman.
Musik som helar.

Jag tror på Yogan.
Yoga betyder Union.
Yoga innefattar inte bara allt den har också lärt mig att älska mig själv.
Älska mig som jag är.
Äntligen!

 Jag tror på naturen och friska luft.
Att vi behöver den energin som en skogspromenad eller en strandpromenad kan ge.
För att tanka fullt.
Suga in allt det goda som jag behöver för att gå vidare.
Jag till och med springer för att få det där ljuvliga som bara att vistas ute kan ge mig.

Allt detta förklarar verkligen inte varför jag inte går i kyrkan.
Men ändå…

Kanske är det bara lite för trångt för allt det jag vill ska finnas där…
Kanske borde kyrkan ändra sig för att såna som jag ska dra sig dit…

Kanske är jag bara lat…

2 reaktioner på ”Tror jag tralllala…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s