Väntrumstankar

                                     Blogga varje dag 17
Försöker hålla den där lugna övertygelsen om att vi visst kommer ifrån sjukhusets provtagning på ett kick.
Det ser dock illa ut.
Vi är där tio minuter senare, än de sagt att man bör vara där, för att ta kölapp i kassan. Det är fjorton personer före oss.
Suckar lite. Sonen säger att ”vad suckar du för? Detta kommer att ta halva dan, det sa jag ju.” Min svarta blick säger; nej! Halva dagen går inte an alls. Vi har läxhjälpen som kommer. Jag har tvätt som hopats under veckan. Snor-son som tror att han vet allt!
Fast tiden knagglar sig fram. En person tar tusen år. Undrar lite över de där sjuksköterskorna som sitter i kö och är blåklädda. Jobbar de eller köar de privat??? Hmmm!!!
Till slut blir det ju vår tur. Det blir det alltid. Till slut.
Tjejen i luckan är såååå långsam. Knappar in efter recepten på sin dator. Kollar upp. Frågar en kollega. Kollar igen. Knappar igen. Tror att jag ska få stå-kramp innan hon äntligen ber mig punga ut med hutlöst mycket pengar. 113 euro…Jisses! Tur att jag gick till sjukhuset liksom…Tackar min lyckliga stjärna att jag snabbat till mig lite pengar innan jag gick ut och inte stod där med en femtiolapp och långt ansikte som vanligt.
Nu tror vi ju att; nu minsann blir det åka av.
Nu har vi ju betalt.
Nu har vi ju blivit direkt skickade till håltagarna.
I våningen under vid rum tolv som de bett oss uppsöka sitter alla de som stod i kön före oss.
Vi blir uppmanade att vänta tills en sköterska uppenbarar sig i dörren får att få ännu ett nummer. 
Vi får 36.
30 har precis blivit kallad.
Här går det undan.
Sen sitter vi där.
Sonen med sin eviga mobiltelefon.
Jag utan bok.
Klockan tickar och jag går iväg för att ringa läxhjälpen och säga att vi med största sannolikhet kommer en halvtimme senare. 
Detta sjukhus som jag hittills bara sett kassan och tandläkaravdelningen på visar sig vara ovanligt rent och kurerat. 
Minns med fasa det där från tiden med min mans sjuka farfar och mormor. 
Hål i väggarna med sigarettfimpar instuckna, flagnande färg, surmulna skötare och sköterskor…det tror jag det, jobba på ett nerdekat ställe…
Men detta är alltså helt okej.
Vi väntar och väntar.
Så när de kallar på nummer 36 tror vi knappt våra öron.
Det ska dras många rör på min son och jag ser huvudet sänka sig allt mer och mer, så där bakifrån.
Han har tappat färg och telefonen ligger snart på golvet.
Då blir det fart på sjuksköterskan som kallar på hjälp och jag tycker att de har aningen för stor panik för att jobba med sjuka varje dag.
Det verkar ta evigheter innan de får upp min unge på en alldeles splitter ny fåtölj gjord för provtagning.
Varför de inte kunde erbjuda honom att sitta där med en gång är och förblir för mig en fråga…
Han får snabbt tillbaka färg och medvetande.
Det blir ett hål till i andra armen.
Sen går färden till baren intill.
Han trycker alldeles för snabbt i sig en jätte brioche med massor av grädde i. 
Som plåster på såren dricker han coca-cola till.
Jag trycker ner mitt obehag över just denna dryck.
Förstår inte alls förtjusningen.
Han har ju gjort sig förtjänt av den. 
Alldeles säkert.
Tacksam att han mår bättre.
Tacksam för att detta sjukhus, även om långsamt, är ett helt okej ställe.
Jo, det är ju inte som månbas alpha eller om det var sjukhuset i Ystad dit jag skjutsade min mor i somras…
där hon tyckte att hon väntade i evighet fast jag såg på min klocka att vi varit där i enbart tio minuter. 
Inte i två timmar som jag och sonen i morse…
Skånskt Månbas Alpha

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s