Nya Hund-,människo- och dylikt- vänner

                                                                                    Blogga varje dag 36

Njuter, trots hostan, av att vara hundägare.
Tar min lilla skyddsling och beger mig ut.
En kvällsrunda som nästan-tonåringen mer än gärna hänger med på.
Smit-rundan då jag piper iväg från upprepningen av Barberaren i Sevilla i skolans gympasal (minstingen har gett klarttecken åt min rymning!) och hämtar lilleman som blev så besviken då han inte fick följa med till skolan på morgonen.
Sen går vi raka vägen…eller raka och raka…lite hit och lite dit till parken. 
Min faster, som fyllde år i går, har peppat mig. 
Hon kan det där med hundar och tycker att jag inte alls ska vänta tills valpen blivit större för att låta honom springa fritt i parken. Ju snarare han lär sig att komma på inrop desto bättre. Därför går jag dit med väskan full av hundgodis, gott humör och kamera.
Ja, jag har ju tagit ett snabbt kort på barnen i full färd med att sjunga.

Wish försvinner nästan i det gröna med tungan långt ut.

   Sen försvinner jag…
in i en glad, brokig grupp som genast adopterar mitt lilla mjukisdjur som de kallar honom.
Jag försvinner i berättelser om en engelsk setter som hamnat i soporna för att den fötts med fel på tassarna. 
En gammal hanne som dog för inte så länge sedan som inte tålde andra hannar.
Hundar som farit illa.
Allt berättar den omfamnande kvinnan med kortkorta håret och midjeväskan full av hundgodis som hon sprider till höger och vänster. Min valp är inte sen att lära sig vart han ska gå.
Han varvar godis ätande med att tumla runt med två av hundarna.
En jack russel, vars matte tydligen haft en stroke eller något liknande,  och en sorts vinthund…tror jag som en väldigt ung kille är där med.
Mitt försvinnande in i detta lite sorgkantade paradis gör att jag glömmer helt bort att ta bilder.
Det är så skönt att sitta där och se den valp-rädda lagotten som kastar äcklade blickar åt Wishs håll.
Hon håller sig lite för sig själv men kommer när det vankas godis.
Tänker att hon måste ha gått igenom tråkiga saker.
Matte berättar om att hon inte kunde ha henne lös i början för då stack hon så fort en valp kom i närheten.
Tacksamhet känner jag där jag sitter i gräset i skuggan i en, så här dags, barnfri park.
Tacksamhet över mötena jag får vara med om.
Tacksam över att min hund är lika öppen för dessa möten som jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s