Skulle bara…(Blogga varje dag 199)

ta sonen till sista testet…trodde jag. 
Gjort på ett kick, tänkte jag. 
Så började dagen i parken som vanligt och hundvännerna påminde mig om buss-strejk…igen. 
Glad i hågen beslöt jag mig för att åka hemifrån en hel timme innan.
En hel timme.
Räcker alla gånger.
Så efter hundträning, som gick alldeles ypperligt idag, och lite syjobb, som jag fått av mannen,
(vi ska inte gå in på detaljerna men sen han slutat springa måste jag sy lite på hans jobb-byxor…) gav vi oss av sonen och jag. 
Det gick bra till spårvagnen. 
Där var det stopp.
Alla bussar som kom istället för spårvagnen (varför inte en endaste liten spårvagnen gick blinkade lite som en varningslampa förstås…) stannade en hållplats efter vår. 
En som det stod Verano (kyrkogården) på tyckte jag verkade suveränt bra eftersom vi då skulle vara nästan framme. 
Ett ställe som är granne med kyrkogården kan väl bara vara bra…
Även denna buss stannade en hållplats senare. 
Arg och tuggande på min pizzabit upplyste jag busschauffören att det minsann stod Verano på bussen. 
Han svarade ilsket på något som verkade vara dåligt tuggad romerska. 
Fast istället för att be honom ta italiensk lektioner eller erbjuda honom min bit pizza som verkade vara mera lätt tuggad gick sonen och jag vidare. 
Vid sjukhuset kom vi rakt in i den. 
Protestmarschen.
De protesterade mot arbetslösheten, mot indragningar, mot skolan, mot….
Ja, allt tror jag. 
 I denna röra försökte jag och min pojke ta oss fram. 
Människor överallt. 
Trumspel. 
Megafoner. 
Musik på hög nivå.
Ingen trafik kunde komma fram. 
Nästan framme rök det och jag ville vända om. 
En man intygade att det inte var någon fara, bara rök, ingen eld och vi kan kliva in på det där stället fullt med psykoanalyserande kvinnor…ja, männen lyser med sin frånvaro faktiskt, bara tio minuter sena.
Sekreteraren hade gått hem fick jag veta då jag bankade svettig som en bastubadare på hennes dörr.
Psyk-testaren, som jag misstänker är student, kom ut från ett rum och tog hand om min pojke. 
Minst en timme sa hon. 
Hjälp, jag behöver en kopp kaffe. 
Nu.
Hittade det som de kallar bar där, med hjälp av en sköterska. 
Fast jag skulle kallat det för kaffe automat…men men…
Efter en halvtimme kom sonen ut igen. 
Student/psykisen ber om ursäkt för att hon bett oss komma mitt i skärselden för bara en halvtimme. 
Sen säger hon det värsta; att vi måste komma tillbaka.
Helst ska mannen med. 
Ja, det går bra fast på natten då, svarar jag. 
Då går det bra med bara mig.
Trötta och väldigt omtumlade gick vi därifrån. 
Till närmsta tunnelbana. 
Där hade vi tur med tåget som kom med en gång.
Som sagt så skulle vi ju bara detta idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s