Lyfta berg…

…kan jag helt säkert efter andra måndagens, på raken,  yogalektion. 
Vi har lyckats, jag och kompis-mamman, med att ta oss dit två veckor i rad. 
Utan rörmokare, snickare, läkare, söner eller annat som pockar på vår uppmärksamhet.
Två måndagar med en alldeles, för oss, ny yogalärare. 
Vi har sett henne som elev. 
Aldrig som lärare. 
Nu upptäcker vi ett helt nytt sätt att vara lärare. 
Ett bra sätt. 
Inget som tar ifrån vår lärare…hennes lärare något. 
Bara annorlunda. 
Känner att jag försvinner en stund in i mig själv som aldrig förr. 
Kommer ut stark och kaxig. 
Jag kan lyfta berg. 
Igen kör mobilen igång och jag förbannar mig att jag satte på den så fort jag kom in i omklädningsrummet. 
Samtidigt går tankarna till gången då minstingen brutit sitt ben. 
Han frös i morse, sa han…
Fast det är inte minstingen. 
Det är stora pojken. 
Han och mannen har skickat varandra meddelande under, stort sett, hela min yogalektion. 
Ungen har ont i huvudet. 
När jag ringer mannen säger han att han kollat och snorisen har chattat fram till klockan två natten innan. 
Ändå tycker min andra hälft att jag ska rusa till närmsta taxi och hämta skruttet. 
Efter kort överläggning med kompisen bestämmer jag mig för att hålla mig till planen vi hade och åka buss tillbaka till vår gamla gata, där jag parkerat bilen, och sen köra och hämta sonen som går i skolan där i närheten. 
Så gör jag. 
Efter att ha tvingat honom att äta en utav mackorna han hade med sig som lunch, då det stod trum-skola på schemat efter skolan, får han en huvudvärkstablett och sen får han vänta medan jag handlar och hämtar minstingen i skolan. 
När vi åker hem skämtar och pratar han med lillebror så att jag tror att allt varit en utav hans skol-flykts planer. 
Eftermiddagen går i ett enda huj; minstingens tandläkare, mera handlande, hämtande av post som fortfarande hamnar i gamla lägenheten och farfar som envisas med att plugga franska med stora pojken. 
När jag står där och lagar pannkakor kommer mannen hem. 
Efter två minuter undrar han varför stora pojken ligger under filt…
38 graders feber upptäcker vi att det handlar om. 
Han äter inte ens pannkakor…som han älskar… och detta gör mannen upprörd. 
Fast han erkänner att han inte kan ta det. 
Gå och lägga sig påklädd utan att äta…
Det existerar inte i min mans värld. 
Äta bör man annars dör man.
Och så medicin på det.
Jag ser annorlunda på det hela.
Jag tänker att sonens kropp sagt honom vad han behöver och plockar undan allt, drar ner hans rullgardin och hör honom snarka. 
Ja, han behöver sova. 
Inget annat.
Visst lyfter jag berg ändå…

2 reaktioner på ”Lyfta berg…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s