Sitter där igen.
Blicken fastnar på fötterna.
Benen som är så smala att det gör ont att se dem.
Både ben och fötter som slutar vilande på konstböckerna.
Kvinnan som inte längre verkar veta att hon är en kvinna, men som äger de där benen och fötterna, var intresserad av konst.
Vad kommer mina fötter att sluta på?
Barnpedagogikböcker?
Musikböcker?
Skönlitteratur?
Vet hon om detta, kvinnan, att hon hånas på detta vis?
Bryr hon sig?
Hur kan ett hjärta som sades vara i så dåligt skick tåla detta?
Hånet, kroppen som inte vill, tänderna som ruttnar…
Vad är det för mening?
Hur länge ska det fortgå?
Kan man kämpa emot att hamna så här?
Finns det någon form av rättvisa?
Jag vet inte.
Bara att mitt huvud är fullt av tvivel idag.
Pranayama i Rom 
Åh Marika. Svåra frågor, inga svar men du får en lång varm kram i alla fall. Och känner jag dig rätt så kommer dina ben att sväva fritt i luften utan tyngder
GillaGilla
Tack Annika, ja jag hoppas det!
GillaGilla
Svåra saker att fajtas med, hoppas ni orkar allihopa!
Kram och kraft!
GillaGilla
Tack! Suger åt mig kraften. ❤
GillaGilla