Precis som jag egentligen inte går omkring och tror att jag är osynliga kvinnan på riktigt trots att skriver jag om det ibland, i bildlig form (det förstår mina läsare alldeles säkert.Så dumma är de minsann och dar inte!), så tror jag inte bara för att jag skriver det, att mina föredetta arbetskamrater sitter på rumpan och inte gör något när barnen de ska jobba med av en eller annan anledning är på allvar osynliga.
Tyvärr förstår inte alla av mina smygläsare, d v s de som aldrig kommenterar att de är här inne eller trycker dit ett like eller vadihelskottaskriverdumänniska eller hurmenadedudär ens per telefon, att när jag skriver så romantiserar jag till en del saker också. Jag tar mig den friheten att till och med ändra fritt på det mina stackars exkollegor skriver till mig. Lägger till lite av mina tankar. Att de faktiskt tröstar mig.
Romantiskt av mig.
Dumt av mig! Förlåt!
Korkat också att skriva vilka av mina många föredetta kollegor jag talade om. Borde verkligen begripa bättre.
Förlåt igen!
Jag vet att det väldigt ofta händer att trots att det är ett tjugotal barn inskrivna kanske dyker upp fyra, kanske noll. Har man tur har de flesta ringt innan man ger sig ut i vansinnes trafiken i Rom för att ta sig dit. Alla hör inte av sig och säger till att de inte kan komma. Därför händer det att man står där och undrar om man ska ta en vals med sin arbetskamrat eller köra igång ett stort städprojekt (garanterar att man väljer det andra alternativet för det mesta 😉 )
Jag vet att mina arbetskollegor spenderar timmar med att gratisplanera dessa lektioner, som försvinner ut i världsrymden, eller förhoppningsvis kan återanvändas en annan gång.
Jag vet att man efter att ha konstaterat att läget är lite sorgligt kavlar upp ärmarna och tar itu med saker som aldrig blir gjorda annars. Typ sortera böcker, rensa i hyllor och ställa iordning material. (säg det inte till någon, men jag blev aldrig färdig med katalogiseringen av skönlitteraturen då tiden inte räckte till!)
Jag VET att de inte sitter och tittar på varandra fast jag så klumpigt och löjligt romantiskt målade upp det.
Men jag är bara jag och ett ganska klantigt sådant. Jag , alltså!
Om inte annat så fick jag, med denna erfarenhet, i alla fall bekräftat att jag syns.
Tack för det!
Nu ska jag söka skrivkurser och kanske hoppa härifrån igen.
❤️
Marika
Pranayama i Rom 
Finns ingen som helst anledning att be om ursäkt i mina ögon. Du skriver som du vill i din blogg. Självklart får man lägga till eller dra ifrån lite för att förbättra en text. Det är ju inget vittnesförhör. Och den som inte vågar ha synpunkter här eller någon annanstans förtjänar inget svar. Stå på dig!
GillaGilla
Tack Annika! Precis så sa mina kollegor också. Kram
GillaGilla
Marika detbär klart att du skriver vad du vill på din blogg det är inte något jag ifrågasätter. Men det kan vara bra att komma ihåg att en blogg kan läsas av alla. Det inkluderar föräldrar till barn i skolföreningen. Precis som du får skriva vad du vill får de som läser välja att kommentera eller inte kommentera. Som de vill. De där ”smygläsarna” kanske är fler än du tror.
Om du väljer att formulera fritt utifrån vad du vill ha sagt men skriver det såsom att det har sagts av dina fd kollegor bör du ju förstå att det kommer att uppstå frågor. Så blev det i det här fallet då det ju inte kan kännas särskilt bra att framställas som en lärare som inte gör någonting och som tycker att du har tur som slipper den arbetsplatsen. Och att det i förlängningen inte kan skapa en särskilt bra bild av skolföreningen. Det är synd tycker jag. Jag beklagade stort att du sade upp dig inför terminsstarten då jag tycker att du har varit mycket bra i din roll.
Jag har inga problem överhuvudtaget att visa mina åsikter för dig. Jag tycker att du skrev på ett dumt sätt. Det uppmärksammades av flera ”smygläsare” som har barn i skolan. Huruvida de, eller jag, väljer att uppmärksamma detta genom att kommentera på din FB sida eller här på bloggen är kanske snarare en fråga om finkänslighet.
Kram,
Margot
GillaGilla
Vet att någon har vänt sig till mina exkollegor istället för till mig. Det tycker jag är galet. Du får ursäkta mig men jag tror inte att det har med finkänslighet att göra. Tack för din kommentar. Kram, Marika
GillaGilla
Nej just det har ju att göra med att de fortfarande jobbar på skolan och det gör ju inte du. Därmed kan du ju säga vad du vill om den men om de som jobbar där gör detsamma är det ju mer problematiskt.
GillaGilla