och sen finns det svåra begravningar.

Alla är sorgliga, fast de borde vara glada.

Åtminstone den som jag var på igår. När åtta års lidande är slut. Då borde man slå klackarna i taket och dansa tills sent på kvällen. Tycker jag. Fast det gör man inte. Inte här.

Istället tar man sina båda söner, efter att ha tryckt i sig lite mat och kaffe, till svärföräldrarnas hus där kistan fortfarande står öppen. Mina ungar ville båda se farmor för sista gången.

Sen går man till kyrkan och hälsar på gråtande släktingar och vänner, går sent in i kyrkan då några av mannens arbetskamrater kommit.

Sitter alldeles nära kistan och tänker på henne, som ligger där inne under alla blommorna.

Stirrar på kransen i hjärtform av rosa rosor och orkideer. Det står A Nonna = till farmor, på den. Jag antar att min yngste son var med och valde den tillsammans med sin farfar. Mina barn har visat sig vara helt otroliga med att förstå och hjälpa till. Helt otroliga.

Äldsta sonen hjälpte till att klä sin döda farmor.

Yngste sonen följde med farfar till begravningsbyrån.

Därunder ligger nu alltså deras  farmor som själv fått vara med om en del begravningar. Den svåraste sitt nyfödda barn. Det är vi överens om, sönerna och jag, när de frågar mig om det på lunchen. Lite nervösa som de är. Första gången. Hur gör man? Vad gör man?

Det finns inga regler. Man gör ändå inte samma varje gång. Jag har varit helt förvirrad på någons begravning. Gråtit floder på någon annans. Hållit upp någon på en.

Att bara finnas där. Det räcker.

Efteråt, när kistan burits ut , åker mina barn med sin far och farfar till kyrkogården.

De vill det.

Det går i ilfart för kyrkogårdsarbetarna slutar klockan halv fem.

Klockan är fyra och Rom är kaotiskt.

Men de hinner och på kvällen frågar jag om deras tankar.

Äldsta sonen såg två harar som parade sig.

Yngste såg en gravsten med en fjortonårings namn på.

Det finns syn och det finns svår syn också.