Ni undrar säkert hur det gick igårkväll.

Jo tack, det gick bra till slut. Fast det såg ganska illa ut från början.

Det var utlyst strejk i sonens skola. Därför ville han inte gå. Jag höll på att gå i taket då han redan har ganska mycket frånvaro på sitt CV. Mannen gav honom tillåtelse, med lunchtvång hemma förstås.

Jag försökte tappert att inte oroa mig. Jobbade på. Skickade mail. Plockade tvätt. Gick ut med hunden men var tvungen att ge upp det projektet snabbt då regnet vräkte ner. Försökte få igång laptoppen, som tydligen ville tänka länge, medan jag väntade på att vår städtjej (arvet från svärmor…inget dåligt arv alls!) skulle bli klar i den delen av vår lägenhet Mac’en står.

Strax efter att städhjälpenfromheaven gått och jag sänker min kropp i varmt ljuvligt vatten, i tanken, dyker sonen upp med tjejen och en kompis. De ska spela play och dryper vatten i hela huset. Jag lyckas även där komma nära nobelpriset i lugn & frid och ber dem snällt åtminstone ta av sig skorna och bara klafsa runt i våta strumpor, lite käckt så där. Till och med mitt bad blir flyttat till framtiden och jag lagar pasta för kung och fosterland.

Efter att både jag och äldsta sonen ätit kommer de tre musketörerna ur vårt vardagsrum och förkunnar att de ska följa tjejen till bussen. Mitt – Jamen, maten då???, hänger i luften när sonen mumlandes ”sen” och drar igen dörren. Snopen. Ledsen. Mamma.

Tappar upp vatten och kör igång min vattenmeditation. Epsomsalt och doftande oljor ska få mig på gott humör. Klockan tickar och ingen unge kommer tillbaka. Innan jag hoppar i badet ringer jag snorisen som säger att ”nu kommer jag”. Det gör han inte. En timme senar och ett bad senare är han fortfarande inte här. Ringer igen och denna gången får jag ett ”efterbliven mamma” i örat. Det tolererar jag inte och börjar skrika som en tonåring. Minuspoäng till mig igen.

Klockan tre hör jag honom släntra in, men har bestämt att inte svara. Han ber faktiskt om ursäkt för sin försenade ankomst.

Jag har lovat mannen att hålla mig lugn för att rädda kvällen. Jag har redan skrikit.

Klockan halv fem går vi ner till optikern för att ta bilder på ungen. Han måste ha busskort precis som storebror. Det har jag bestämt. I denna familj åker ingen buss utan biljetter, vad de än må tycka om anarki och annan utopi, ungskruttarna. Sen går vi in i sportaffären för att kolla den där jackan han sett på rean. En ny värld verkar öppna sig. Det är en sportig anorak som även jag tycker är supersnygg och bäst av allt är affärsinnehavaren. Utan att jag vet det är han gympalärare på gymnasiet jag skrivit in sonen på och som det ser ut som han aldrig ska komma att gå på i dagens läge. Han börjar prata skola utan att min son blir minsta lilla sur. Mannen som jag aldrig träffat säger rakt upp och ner att;– Du ska inte fibbla bort detta år. Det är inte dig det är fel på, det vet vi alla. Det är lärarna. Man ser lång väg att du är en vaken unge. Plugga färdigt nu så du blir av med dem. Ingenting är förlorat. Det finns massor av val. 

Ibland behöver man hjälp från någon som man inte förväntar sig det av. Så är det bara.

Jag betalar med öppen mun och ett lättare hjärta. De ser ut som om min unge tappat all tyngd han gått och burit på. Jackan är på hela kvällen. Inne på restaurangen med. Vi äter gott och mycket. Pratar stridsyxor och fredspipor på ett skojsamt vis. Vi rör inte allt det som hänt. På något vis behövs det inte.

De äter kött och jag ugnsbakad scamorzaost (ska bli vegan sen!) med svamp och färskspenat till. Tänker ta en bild till er men gillar inte matbilder så det får ni fantisera om hur det såg ut.

Ni får en bild på min vovve istället. Han är bäst….när han inte gör mig tokig han med förstås.