Detta skolår har jag en handfull oslipade juveler i min hand.

Bara tjejer.

Det är en enorm gåva för oss alla.

Att bara få vara tjej.

Det finns ingen kille där som jämt ska vara rolig eller sabba bara för att.

Jajaja, tjejer kan också störa sig. Inte på samma sätt. De fogar sig snabbt om man ryter till eller förklarar sitt tokiga beteende på ett acceptabelt sätt.

Men på något vis är det en unik händelse att vi kan få jobba i vår rytm med våra tankar.

I början gick massor av tid åt att tala om allt som händer på deras italienska eller internationella skolor. Det handlade hela tiden om busar (tyvärr mest pojkar) som bara stuckit iväg så att hela klassen fick leta efter dem. Hällt ut saker i klassrummet som fick konsekvenser. En hel massa anekdoter om hur hela lektioner gick åt att kanske sitta på toa för att slippa vara med om eländet. Eller försöka få fram någon som gömt sig på toaletten.

Först blev jag lite stressad. Tänkte att vi måste genomföra mina planerade lektioner. Sen tänkte jag att det var allt vunnet om de bara fick sätta ord på sådant som hänt, fast på svenska. De talar mest italienska eller engelska med sina klasskamrater. Vi är ju där just för svenskans skull.

Sen var det då dags att planera vårterminen. Egentligen hade jag inga tvivel om vad. Så klart att vi måste rikta strålkastaren mot kvinnor. Bada i vad kvinnor faktiskt gjort genom tiderna men som oftast hamnat i någon storgubbes skugga.

Svenska kvinnor i historien. Jag letar material och finner massor. Många är självklara. Andra vet ingen om. De kanske har två rader i en liten obetydlig historieforskares avhandling. Ändå har de upptäckt och kämpat för ett helt nytt sett att ta hand om barn på. Stå upp för sina åsikter mot män. En forskade på potatis och kom fram till hur man kan använda den på andra sätt än som just potatis. En fick nobelpris som första kvinna. En var hög chef på FN. Med mera med mera…

Ja, ju mer jag letar desto mer förstår jag att det finns att upptäcka. Och att göra. Tillsammans.

En tjej drar upp min gamla dockteater. Den jag gjorde med barnen för något år sedan. Jag trodde den hamnat i glömska. Visst gjorde den något med barnen precis som jag vet att dockteater gör. En flicka som knappt sa ett pip i vanliga fall talade sååå bra bakom scen med en docka, som hon själv gjort, på sin hand. Visst ska vi göra dockor. Det är terapi på hög nivå.

Denna gång blir det en utställning. En svenska kvinnor i historien utställning.

Visst kliar jag mig i huvudet och tänker att ”vad har jag gett mig in på” och ” kaos är kreativt?!?!?” där jag sopar skumgummismulor och plockar bland alla tyg-och garnresterna.

Men jag lovar er att de är entusiastiska i min tjejliga. De har knappt tid att lyssna färdigt när jag försöker hålla lektion om kläder och ge dem fler ord att ha med sig på vägen. De vill göra dockor. NU!

Jag lovar er att detta kommer att bli bra.

Mycket bra.