Gillar inte heavy metal. Förstår det inte. Låter oftast som om de rapar istället för att sjunga i någon form av överdriven ”jag är värst”- tävling.

Men så hängde jag med på en konsert i fjor då jag hört bandet, som jag sen upptäcker är ett svenskt progressivt metalband,  på radion. De är bra.

Jag gillar sångarens röst. Är ju en sucker för röster så därför hänger jag på när maken föreslår att jag ska hänga med honom och hans två kompisar i år med.

Det är två grupper innan SOEN. Första gruppen, som vi missar, är finländare. Gruppen som är på scen då vi kommer är danskar. Alltså bara skandinaver. Lite coolt!

Det är bra att dra iväg så där på konsert fast man ska upp och jobba dagen efter och får veta att det blir många på jobbet, trots att man först tänker ”hjälp, hur ska gamla tanten fixa detta”.

Allt går ju om man vill och dessutom får man lite skön musik på köpet.

Det är en elegant framtoning detta band har och på slutet försöker sig sångaren på ett experiment; publiken ska vara tyst i några sekunder. Ha ha ha! Det går då rakt inte med en italiensk publik. Inte ens då sångaren talar till dem på italienska. En typ bara måste skrika ” duktig du är, du skallige”. Som om man bara måste göra sin röst hörd i alla lägen.

Tror att det är samma människa som efter hundrade ölglaset snubblar och häller ut ett helt glas framför oss.

Kul är också att notera att de där svenskarna bälgar i sig vatten och inte vin som vissa italienska musiker under spelningarna.