Jag bara råkar gå förbi tv:n, som min bror verkar bo framför, när jag ser att det är Malena Ernman som blir intervjuad.

Stående får jag höra sista delen. Den där man talar om dottern Gretas rundresande för miljön. Om hur familjen har larmknapp hemma för att vissa människor låter hatet gå över styr. Jag ryser, för denna människa som många menar (särskilt i Italien) utnyttja sitt barn är en mjuk och alldeles ”vanlig” människa.

Så säger hon det som sätter en spik i mitt hjärta:

 ”Jag ser att min dotter är lycklig – och det var länge sedan”

Shit! tänker jag; detta är exakt det jag önskar. Att mina barn ska vara lyckliga. Att befinna sig i något som gör att allt känns meningsfullt.

Är det egentligen inte de alla vill? Även gnällspikarna som ser ekonomisk vinst och förstabildssidor som mål för andra. Visst vill även de att deras barn ska känna att livet är värt att leva…Eller?

När jag senare hämtar mina söner på Kastrup och kör dem hem från Malmö tänker jag igen på detta.

Min stora pojke är inte i bra kondition. Han får ständiga panikattacker. Har ångest för att han åker ifrån sin tjej för några dagar. Han frågar mig igen och igen när de ska ringa från det där lärlingsjobbet. Så kör vi förbi stället han jobbade på en sommar. Då frågar han rakt ut i luften varför han inte fick komma dit igen.

Det gör ont i mig. Han är bränd av skolan och hittar ingen fysiskt jobb som han önskar.

Jag önskar bara att han ska bli glad igen. Men om han skulle börja resa runt i världen för att predika kärlek skulle jag stödja honom med hela mig själv.

Detta gäller för hans bror också. Inte bara stödja dem men även skriva om det och låta alla veta hur glad jag är. Vad tusan är det för fel på det?

Just nu räcker det med att de ringer från arbetsförmedlingen. Men det är bara en början.