Skriver och suddar ut. Är avundsjuk och förtröstansfull om vartannat.

Vuxna människor som lovar förvirrade, ledsna unga människor guld och gröna skogar men sen drar ut på det hela.

Här fungerar det så! Får jag höra om igen. Man ger pengar till ett projekt (här snackar vi regionen alltså!). Då ger man ut en tid som intresserade ungdomar ska ansöka till inom två veckor (knappt). Ungdomarna kastar sig dit då det är precis en sådan ”lärlingsplats” man letat efter när man fått sparkar i rumpan av skolan gång på gång. Man blir inskriven men det förklaras då att projektet inte kan komma igång förrän man hittat företag som är villiga att ställa upp…

VA? Ett stort enormt; VA? Flashar i mitt huvud. Har de bara suttit på rumpan och väntat på pengarna innan? Vad har de fått pengarna på för premisser? Vad gjorde de här människorna innan?

Men vem är jag att gå in på detaljer. Vet inget om hur saker och ting funkar så jag sväljer ner och väntar en månad som vi blev tillsagda.

Lejonet i buren slutar snurra runt och lägger sig ner och sover…till klockan 12…till klockan 14…Sen börjar det fråga mig när det var som de skulle ringa? Om en månad…om två veckor…om igår…

Jag skickar ett mail. Jag får ett svar; tyvärr har de haft problem att hitta villiga företag. Allt är skjutet på framtiden.

Då går lejonet ut och hittar på bus, som mamma och pappa lejon får försöka reda ut. Sen tappar lejonet viljan att kämpa igen. Sover igen.

Mamma lejon däremot är ilsk som bara ett mammahjärta kan vara.

Hon vet bara inte vart hon ska vända sin ilska.