Jag har aldrig haft problem med att vara hemma.

Har tusen idee’r och intressen som är fullt kompatibla med hemmavarande.

Andra har det inte så.

Andra blir lejon i bur.

Öser över, de som de delar bur med, ångesten som bubblar upp.

Det är då det blir svårt.

Det är då jag behöver sjunka in ännu mera i min yogabubbla.

Detta skapar mera irritation, samtidigt som det är fullt klart att jag behöver det.

Men jag behöver detta så mycket för att inte dras med.

Inte halas in i oändliga diskussioner eller förmaningar som går ut på att alla är dumma i huvudet men inte vi. Eller till viss mån vi…

Buren är guldglänsande. Vi är priviligierade i vår isolering.

Ändå blir det så svårt emellanåt.

Ett rum som har sett ut som kriget blir glittrande rent. Vederbörande klättrar till och med upp på den stora stegen för att få bort spindelväven i taket.

Ett rum får en skrivbordslåda rensad och upptäcker på så vis att det finns skatter där som gömt sig i hundra år.

Helt klart finns det positiva i det negativa.

Vi ska bara inte sätta oss till bords. Inte alla fyra. I går var jag så glad, lunchen gick förbi utan skador.

Efter middagen dundrade dörrar igen.

Vi behöver kontakt med yttervärlden. Vi klarar oss inte på en öde ö.

Så ofta vi har pratat om att vi skulle önska oss det. Långt i från bruset av andra människor.

Nej, fast kanske en och en. I var sitt hörn av karaibisk idyll.

Slår vad om att vi skulle söka upp varandra på något vis med medhavd dörr under armen bara för att…”Kan inte du slå igen den här hårt, mina öron gör ont av tystnad”.

JO, vi ska nog klara detta med. Fast inte utan skador.

Så jag kryper in och ut ur min yogabubbla. Och tills de stoppar oss helt går jag en tur med hunden.