Jag hade det när jag ammade. Saker hamnade på konstiga ställen. Glömde sånt jag borde ha gjort.

Jag hade det när jag gick igenom cellgiftsbehandlingar. Klarade inte ens av att komma ihåg medicineringen…fast det har jag nog aldrig gjort när jag tänker efter…utan fick ha listor skrivna av maken så att jag inte skulle missa både dag och piller. Glömde bort barn som skulle hämtas (tur att jag hade förstående kompisar)

Nu har jag det. Kanske inte konstigt. Trettio års förhållande ska plockas ner. Saker som jag skötte ensam och ganska väl för trettio år sedan, om jag får säga det själv, faller nu igen på min lott. Då känns det helt plötsligt som enorma berg att ta sig över.

Försöker betala en räkning med mitt splitternya konto på posten. Med hjälp av minstingen går det bra, trots att jag utelämnar ett nummer flera gånger utan att se det själv, tills jag ska ge order om betalning. Då frågas det om konto kod. Vad enda in i glödheta???

För mitt liv kan jag inte minnas att jag någonsin fått någon sådan. Brukar ju skriva upp det på hemligt ställe. Letar på alla mina hemliga ställen. Mobilen får sig en noggrann genomgång både av mig och min minsting. Kodskiten finns ingenstans.

Min fantastiska teknologiska minsting ligger på min säng och googlar för fullt när mobilen ringer. Det är föreståndaren för förskolan jag sökt jobb på och sen glömt bort. Medan hon pratar drar jag mig till minnes hur jag faktiskt var inne på deras hemsida och gillade skarpt det jag såg. Hon talar om 25 timmar i veckan. What the… det är ju mer än tre i veckan. Visst det ligger 13 km härifrån. Bestämmer mig för att jag ska testa åtminstone. Vi bokar tid för videoträff dagen efter.

När samtalet är över har minstingen hittat hur man ska få tag i en ny kod. Gå till postamaten stoppa in kortet och klicka på säkerhetsinställningar.

Efter det hjälper han mig att göra en omändring så att jag ska få betala gasen till köket. Lucky girl! Elektriciteten funkar inte utan jag blir tvungen att ringa dem…sen…i morgon…ja, för jag har liksom kört slut på tålamodskontot där. Tappat mina djupandningar.

En lunch och lång vila på det…fast det blir ingen vila. Googlar runt på allt möjligt istället. Rotar bland mina papper igen för att se om jag inte utan att gå till posten kan hitta denna märkliga kod.

Efter hundturen som blir konstigt kort, tror att han känner min nervositet för han bara gör det han ska och vill sen hem, går jag till posten.

Men som sagt så är hjärndimman på och även om jag följer minstingens instruktioner ser jag inte rätt knapp att trycka på utan står helt plötsligt där med en lapp som säger att mitt mobilnummer nu är kopplat till mitt konto. Va? Det var det ju redan.

Eftersom postkontoret är öppet och det är förvånansvärt lite folk där knatar jag in. Damen i luckan är den samma som när jag undrade varför de aldrig svarar i telefon sa att; de ju jobbar. Naturligtvis tar jag tillfället i akt att hämnas lite grann. Har ingen tanke på att samla ängelpoäng alls. Så när hon därför insisterar på att de ska finnas en knapp som säger; ny kontokod, frågar jag om hon är säker. – Så klart jag är. Den har jag gjort, hon går nästan upp i falsett där. Gå ut och testa och säg till mig om det inte funkar, lägger hon till.

Ha ha ha, tänker jag när jag går ut för att testa igen. Är du säker, säger man typ aldrig till någon på posten eller på något kontor överhuvudtaget här. De blir så förnärmade.

Naturligtvis finns knappen. Längst till vänster. Min avdomnade hjärna har fått mig att glo åt höger. Av samma anledning som man ibland kan hitta nycklar i kylen hemma hos mig, förmodar jag.

Ska tillägga att jag inte är ensam om att ha hjärndimma i mitt hem då förstås… så att ni inte missförstår.