Idag går mitt frikort i sjukvården ut.

Igår, luciadagen, för tio år sedan fick jag min första cellgiftsbehandling.

Jag visste inte just då exakt vad som komma skulle. Bara att jag missade luciatåget på barntimmarna.

Och att jag försökte förmå maken som körde bilen till sjukhuset att ta vägen mot flygplatsen istället.

Att det var en snäll, långsam tumör visste jag inte än. Inte heller att behandlingen var i förebyggande syfte.

De talade om för mig att det fanns en chans att håret skulle falla, vilket det sen började göra exakt två veckor efter. Kliade och föll i stora sjok.

Det var en mörk period som jag försökte lysa upp med musik och yoga.

Helt klart en svart tid som satt sina spår även i dem som fanns runtomkring.

Mina äldste son sa en gång då jag gick runt utan huvudbonad hemma att han inte klarade att se mig så.

Först tänkte jag att ”så gräslig är jag väl inte…” sen förstod jag att det var hans sätt att uttrycka smärtan.

Sjukdomen som inte syntes alls utanpå blev så tydlig när hår och ögon-bryn och -fransar försvann.

Just nu går vi igenom en ny mörk period. Covid och mental ohälsa går hand i hand tänker jag när skriken skallar här hemma. Hårda hemska ord studsar runt i lägenheten.

Jag vet inte hur men på något vis ska vi ta oss ur detta. Mot ljuset.

Precis som hunden tar mig…försöker ta mig in i den mörka parken, så måste vi ta oss igenom detta svarta och upp mot ljuset.

Snart hoppas jag.