bara rasar över mig.

Begravningar jag inte kunde vara med på.

80-års kalas jag missat.

Överraskningsfester som var omöjliga att nå pga andra inbokade saker.

En förfärlig begravning jag fick resa själv till.

En socialbyrå i Sverige som jag borde ha bankat ner dörren på för 23 år sedan. Men min plats var här i Rom.

En sjukbädd jag var tvungen att lämna för gnälls skull…ja, den slutade i död och jag var inte där…

Stoppande av hål och massvis med obehagliga lärar/polis och psykolog-samtal jag gjort själv fast vi var fler om det hela.

Gåvor som getts och sen dragits tillbaka bara för att.

Gåvor som varit förklädda till gemensamt nöje, där man förväntar sig tacksamhet tillbaka…är de ens gåvor?

Försök att hålla hus och hem i något så när skick även i 40 graders värme (inte första gången vi når den temperaturen)

Allt landar på mig som tunga husrester där jag ligger i savasana. Bästa ställningen ju om man ska dö. Fast det ska jag inte. Det finns lufthål som sipprar in genom allt pengaprat som gör mig sååååå trött.

Jag är matematik handikappad. Förstår inte.

En undran har jag dock.

Om man ska bortse från det emotiva, går detta att värdera i pengar?

Tror knappast det…

Nej, tro inte att jag tänker bli bitter nu.

Det är långt ifrån mig.

Fast ibland bara rasar allt över mig.