En kompis kommer och hälsar på.

Jag, som har vakat mig genom natten och någonstans kommit till insikten att jag aldrig kommer till det där målet jag egentligen har, bryter ihop.

-Det kommer aldrig att gå. Jag kommer aldrig till Sverige, hulkar jag. Tre jävla månader med denna medicin och kanske mer. Hur tusan ska jag ta mig iväg?

Min vän ser på mig, sen säger hon. – Du kanske inte åker som du tänkt. Fast på ett annat sätt. Du kanske måste studera om din plan. Kolla först om medicinen finns i Sverige. Kolla med läkarna. Om du inte orkar köra kan du ju skicka upp bilen. Det finns lösningar. Hunden klarar klart att resa med flyg. Han kommer att glömma allt när han träffar dig igen. Så gör hundar.

Jag torkar mina tårar. Såklart! Jag måste ha en annan väg att gå.

För gå det ska det!

Nu har jag en lång påskhelg där jag ska göra ingenting och mat är det sista jag vill tänka på fast det är det första man ska. Då kan jag ju studera. Googla runt.

Det är ju inte alls sagt att jag inte kommer att kunna köra.

Men den kan ju vara tusan så bra att ha en annan utväg.

Ja, så får det bli helt enkelt.