där jag först sitter och klagar på att jag är sååå trött och sen går loss på trädgården med gräsklipparna i högsta hugg.

Men det händer något därute i min gröna oas.

Det är som om tröttheten helt plötsligt blir oviktig.

Precis som när farmor glömde bort rullatorn och verkade sväva fram bland blommor och blad.

Precis som när mor glömde blodsocker, bitterhet och bara klippte och rensade bort hela dagar så att hon fick byggarbetarsolbränna.

När min far kommenterar mitt blomintresse, på FB, som att jag delade det med mor vill jag protestera för jag gjorde ju inte det. Jag ville bara ligga på gräsmattan, titta på molnen och läsa. Blommor kunde jag väl tycka var vackra men hålla på och pilla med dem: big no!

Sen inser jag ju att mitt intresse såklart kommer ifrån mor och farmor. De har överfört det som är viktigt bara genom att göra. Det har kommit igen nu när jag är tant.

Fantastiskt!

Tänk om mina söner blir trädgårdsmästare. Ha ha ha!

Nåja, jag glömmer tid och rum därute. Måste stanna upp emellanåt för att gräsklipparen med tråd stoppar av någon konstig anledning och behöver vila, den med, jämt och ständigt. Handgräsklipparen kör fast för det är så högt gräs att det snurrar fast i hjulen. Sen måste jag snyta mig, för näsa och ögon rinner av allt pollen. Sen måste jag dricka vatten för annars klarar jag inte av att fortsätta.

Men jag gör klart. Nåja, det blir inte perfekt men någotsånär.

Klipper också bort skotten på granatäppelträdet för hand. Lite rosgrenar som har dött. En liten sköldpadda som vill ha sallad. Jag kan liksom inte sluta och sonen som varit hos frisören för ett stundande jobbvideosamtal kommer ut och skäller.

Nästan klar. Ska bara…

Belöningen kommer på frukosten efter innan spöregnet.

Och visst ser man skillnaden…eller?