Ta en helt vanlig morgon som är så lugn att du tänker att du ska ta bilen för att köra och handla lite sen efter hundpromenaden.

En sån morgon som det känns helt okej att gå lite längre. Tänja lite till på energilagret.

Då kan det räcka med att hunden stoppar nosen långt ner i gräset för att käka lite malvarötter, som han brukar göra varje dag, för att allt ska bli upp och ner.

Där någonstans börjar han nysa som en tok. Stänger ena ögat. Slutar lite. Börjar igen.

Vännerna som är med säger; – gå till veterinären härintill.

Du tänker; – jamen nu slutade han nysa.

Sen börjar han om igen.

Du drar såklart iväg honom till veterinären även om det finns lite tvivel emellanåt.

Kan man verkligen åka på sjukproblem med hunden mitt uppe i allt annat?

Svar; såklart!

Skulle du ha frikort från detta också? Knappast.

Får honom med mig, fast han nog börjar fatta vart det barkar hän. Han som lyckas hitta och snabbt få i sig en bit pizza på vägen också. Han är ju hund ingen jäkla fjuttig sjuk människa. Tänka pizza ens när näsan har något som inte är okej. Vilka grejer hundar!

Kommer snabbt in hos veterinären. Hunden som slutat nysa kommer igång igen på bordet och det bara sprutar snor över mig, bordet och veterinären, som visar sig vara onkolog så jag får snabbt en stol till mitt förfogande när jag erkänner att 15 kilo hund är svårt för mig att kånka på just nu.

Han blir sövd. Jag får lämna honom en halvtimme.

När jag kommer tillbaka får jag först provröret med nosinnehållet. Tre stycken ”forasacchi”, de där axen från vildhavren som växer även på min gräsmatta. Sen kommer hunden, full som ett ägg av bedövning, och bara kastar sig vid mina fötter.

De ber mig stanna lite till. Ge honom chansen att kunna gå därifrån själv.

Jag ska ju betala också.

150 euro tänker jag att jag kunde ha haft till något roligare.

Fast samtidigt är jag glad att jag gick till veterinären.