Detta inlägg började jag på för några dagar sen. Tänkte att det var bäst om det vilade lite.
Igår skolkade jag från alla inlägg för första gången sen jag kom hem från sjukhuset.
Eller skolkade, prioriterade annat. Som min systerdotter och städningen, vilan och gå ut med hunden.
Ibland måste man göra så.
Men här kommer det ett i alla fall:
Läser om undersökningar som säger att promenera och att göra yoga kan minska risken för canceråterfall.
De gör mig så ledsen och provocerad.
Jag promenerar varje dag.
Jag gör min yoga varje jäkla dag.
Detta är inget nytt.
Sen innan förra gången jag blev sjuk gjorde jag det.
Så fort jag orkade igen efter sjukhuset körde jag igång igen.
Förra onkologen sa just att promenader var bra. Kunde till och med funka lika bra som cellgift.
Kanske var det mina promenader som hjälpte mig att bli frisk. Vad är det då som gjort att jag blivit sjuk igen?
Vet att det är helt bortkastat att fråga sig detta men jag kan ju inte låta bli att undra.
Åt jag fel? Tog till med halvfabrikat för ofta? Skulle jag ha blivit helabsolutist och inte rört ens en droppe vin? Stressade jag upp mig för mycket för allt det som hände? (äldste sonen hävdar detta)
Fast jag promenerade ju varje dag.
Fast jag yogade ju varje dag.
Troligtvis är det ju yogan och mina promenader som tar mig tillbaka till livet igen.
De som får mig att se lite ovanifrån på den här jäkla nedstämdheten som tar tag i mig hela tiden. Det där tänkomett. Liemannen bakom hörnet.
Egentligen finns han där alltid ju. Även för icke-sjuka. Man kan faktiskt få en kruka i huvudet när man minst anar det.
Nåja, yoga och promenader hjälper till att lugna mig. Får mig att tänka klarare.
Tänk så mycket ilsknare detta inlägg skulle ha varit annars.
Eller vänta nu, det skulle kanske inte ens ha kommit till.
Pranayama i Rom 
Ja du, det finns hälsogurus som får galopperande cancer när de är knappt 40 år, och kedjerökande, whiskydrickande människor som verkar överleva oss alla. Försök att inte skuldbelägga dig själv, tänker jag. Vi gör så gott vi kan men drar ändå den där jäkla nitlotten ibland.
GillaGillad av 1 person
Försöker ju att inte slå på mig själv. Fast ibland blir det svårt ❤️
GillaGilla
Min lillasyster gick bort i bukspottskörtelcancer 2019. Det var ett snabbt förlopp på ca 6 månader. Hon blev 43 år. En indisk kollega förklarade att hon borde ägna sig åt yoga, i Indien blir många friska fån cancern tack vara yogan hävdade han.
Jag älskar yoga men att få höra att hon kunde ha överlevt denna extremt aggressiva cancer genom yogaövningar var bland det mest provocerande jag har hört. Däremot kan den alldeles säkert lugna sinnet men det kräver ju också att man är frisk nog för att kunna göra sin yoga, vilket hon absolut inte var.
Förlåt för lång rant om det här men det kom lite för nära… Mamma dog i bröstcancer förra året. Min syster tränade, åt bra, och levde allmänt sunt och min mamma levde väl ungefär raka motsatsen (tills cancern kom första gången, då slutade hon iaf att röka). Så som Carina precis skrev så kan det drabba precis vem som helst och lägg absolut ingen skuld på dig själv. Men fortsätt göra sånt som du mår bra av, mer kan man inte göra.
Många kramar ❤️
GillaGillad av 2 personer
Tack! Så ledsen att höra om din syster och din mamma. Förstår precis vad du menar. Det finns verkligen stunder då man inte ens kan tänka att ens komma ur sängen 😍❤️
GillaGilla
Sjukdomar och problem är inget straff utan drabbar rakt över och gör ingen skillnad på folk som jag ser det. Min mamma fick ALS och dog efter två år, det är en djävulsk sjukdom och var det någon som var snäll och ville väl så var det hon.
Förstår dina tankar men det är inte uppbyggligt. Dina promenader och yoga gör säkert mycket gott för dig 🙏🏻❤️
GillaGillad av 1 person