Tålamodet är inte alls på topp just nu för min del.

Tvärtom är det helt bananas.

Letar parkering vid min husläkares studio. Efter några rundor och att ha testat att trycka in bilen i en halvparkering kör jag hem. Skulle ändå inget speciellt. Bara fråga en sak som han sagt han inte vill ta per telefon.

Letar parkering vid mitt jobb. Efter några rundor där jag inte ens försökt trycka in min bil i en halvparkering, eller försöka lämna den hos den olagliga parkeringsvakten i Villa Borghese (Får bara lust att gå av och banka bort leendet från hans självgoda ansikte. Himla sätt att hitta på ett jobb som egentligen inte finns!), kör jag hem. Skulle ändå inte jobba. Bara träffa folk.

Jag som alltid tyckt att människor var stingsliga och gav upp för fort när de letade parkering gör nu precis så. Ger upp.

Vad är det med mig?

Går också loss (i mitt huvud) på hur folk får sina namn utskrivna där jag inte ens nämnts. Jag tycker ju att det blir bekräftelsen på att jag aldrig riktigt räknats. Vet att detta inte är sant men det är ju som sagt mitt tålamod och förmodligen mitt ego som triggats.

Tål er inte! Försvinn ur min åsyn!

Det vet ni ju att det inte är sant. Fast just när jag är i den känslan är det så riktigt.

Förmodligen är det inte ert fel. Eller det är säkert att det inte är andras fel.

Jag är bara på fel plats.

Har försökt ställa min bil där det inte längre är menat att jag ska vara.

Ja, så är det nog.