Jo tack bara bättre och bättre!

Den har ju alltid funnits med även då jag inte kunde göra alla asanas förstås.

Nej, det är ingen kliche. Yoga är ett instrument som alltid finns där. Även då man är alldeles för sjuk för att göra rörelser.

På sjukhuset blev jag lovordad av överläkaren för att jag satt i halv lotusställning. Det var den bästa positionen jag kunde finna när allt gjorde hysteriskt ont, fast det kunde han ju inte veta. Han kallad mig vig och fakir och jag vet inte allt och det blev en liten känga till stroppen som gjort ner mig framför sina elever för att jag inte fortsatt att gå på uppföljningen som jag skulle ha gjort.

I mina lurar lät jag mantran gå på non stop nätterna utan sömn. När värktabletten tog blev det liksom en förlängning. Att andas sig igenom natten med Moola mantra blev en räddning.

Men tillbaka till nu.

Nu kan jag nästan göra allt det där jag kunde innan.

Sedan några dagar tillbaka även skulderstående, yippiii!

Solhälsningen har jag ännu inte vågat mig på. Visst låter det knasigt men en sorg satte sig långt inne i mig när det bara inte gick att komma upp från golvet. Jag vet mycket väl att det bästa är att bara testa. Vad kan hända liksom? Att det är som innan? Eller att jag kommer upp igen?

Tänkte testa i kväll. Ja, kvällen är bäst just nu. Morgonen går åt till hundpromenader och meditation. Dessutom är jag yr på morgonen av någon anledning. Inte alltid, men ofta. Antar att jag tar ut mig för mycket. Vill göra typ allt då, när energin är ny. Nåja, det blir ju bättre det med. Ha tålamod är en viktig grej i hela läkningsprocessen.

Att kunna anpassa sig har också varit en nyckel i hela denna galna period. Göra det som känns bra. Stanna upp när kroppen säger nej.

Utan att göra sig illa. Man ska aldrig göra sig illa när man gör sin yoga. Aldrig köra över sin kropp.

Jag har av ekonomiska och sen, såklart, pga sjukdom inte gått på yoga för min lärare sen i fjor.

Förra veckan gick jag ur hennes what’s app-grupp då jag mest kände mig som en stalker.

Då skrev läraren till mig. Undrade hur det var med mig. Jag berättade och efter det kom ett superlångt vokalmeddelande om hur ledsen hon var och att hon förstod då hennes mamma haft samma sjukdom (hennes mamma dog). Sen säger hon det där som jag bara får utslag av; -jag hade föredragit att du berättade innan. Så att jag kunde skicka dig tips om mantran och andra övningar som kan hjälpa.

Där går min ridå ner. Skriver inget mera till henne.

Skriver istället till detta på listan med saker man aldrig aldrig ska säga som en bra yogalärare.

Så okänsligt. Så oyogiskt.

Fast kanske är det jag som är för känslig.

Tror inte det ändå.

Men yogan, min yoga går som sagt bättre och bättre.