dumma dumma du!

Skriker jag till mig själv fast jag mycket väl vet att man inte ska stampa på sitt eget jag sådär.

Det stormar rejält här.

Yang är på toppen och ger fan i att jag emellanåt är så trött att jag inte vet vad jag heter.

För jag går ju ut med hunden.

För jag går ju till frissan.

För jag kör ju bil.

Så då faller jag ner i hålet.

Glömmer att vara snällast mot mig själv.

Vet inte hur man gör ens.

Får en massa nya läkarmöten bokade och tänker att jag aldrig aldrig kommer att komma härifrån ens på en sketen semester.

Har jag ens rätt till semester?

Har jag ens rätt att träffa folk i Sverige?

Fullständigt slut efter morgonens pärs ( där jag som vanligt utgår som halv förlorare) och gårkvällens försök till utredning somnar jag efter lunch och sover, tror jag, en timme. Kan ingenting om tiden heller när jag är så trött.

– Trött för att du var på apoteket ( vi kan låtsas som jag aldrig gick ut med hunden två gånger, hängde tvätt och tömde diskmaskinen då alltså!), hör jag en retsam kommentar eka när jag säger nej till att köra igen.

Om jag ändå bara går här och skräpar kan jag ju köra folk hit och dit också. Eller hur?

Efter kaffe och glass, som blivit en vana varje eftermiddag, vet jag att allt detta inte är mitt.

Inte mitt fel att andra krånglar till det för sig eller inte klarar av att höra en väckare.

Inte mitt fel att andra inte kan hålla i det de får utan måste ta av mitt också.

Det släpper jag.

Det får de ta själva.

Jag säger nej!

Jag kommer att klara mig ur detta.

Faktiskt måste jag släppa en hel massa.

Om det tar mig dit jag vill vet jag förstås inte.