Vi gav oss av tidigt på torsdagsmorgonen. Kompisen som envisats med att följa med mig var redan på plats när jag rullade in på vår vanliga mötesplats på våra ” Thelma och Louise – roadtrips” i Rom.

Hon började prata om tågstrejk och jag försökte fatta vad det hade att göra med parkeringar vid sjukhuset.

Snart nog fick jag se det med egna ögon.

C som ringde igen två kvällar innan för att fråga om jag var säker på att jag klarade av det själv (gullemänniska) var överens med mig om att parkeringar har vi alltid alltid hittat vid den delen av sjukhuset. Det skulle inte bli några problem. Strax därpå svarade min granne, som också har skjutsat mig någon gång, på ett meddelande jag skrev i all hast att hon visst var disponibel det var bara det att hon håller sig inomhus pga värmen därför har jag inte sett henne på länge. Fast då var jag så stärkt av C’s bekräftelse att jag sa att det ordnat sig men att nästa vecka så kan det hända att jag skakar ut henne ur boet då jag ska dit två gånger. Hon svarar med skratt emojis och ett självklart!

Alltså gav vi oss av i min bil. Direkt när vi svängde av mot vägen som tar vid innan sjukhuset såg jag att inget var som vanligt. Dubbelparkerade bilar på båda sidorna. Vi körde flera varv och jag hann bli ordentligt nervös. Tydligen är universitet inte stängt ännu för sommaren heller. Det fanns inte tillstymmelse till de vanliga parkeringarna.

Så såg vi en skylt med garage. Hittade dit, mer tack vare min kompis än mig. Jag var ju alltför uppe i varv och skulle inte se rosa elefanter ens om de stod framför motorhuven.

Parkerade i garaget och skyndade till sjukhuset. Vi anmälde oss tre minuter för sent men det gjorde inget för de var såklart inte i tid med någon patient. Dessutom måste vi gå upp och stämpla recept också.

Sen satt vi där och väntade och väntade. De har eget väntrum i röntgenavdelningen. Vi behövde inte sitta i korridoren. Åtminstone det.

Killen från Sicilien i mottagningsluckan var så snäll och trevlig. Han bad om ursäkt för att de var sena. Jag hade missat att jag skulle ha varit på fastande mage. Min dimmiga hjärna plus att jag ju förra gången inte hade någon som helst tanke på mat gör att jag bara inte tänkt på det. Killen skrattade. Det hade ju gått ett antal timmar ändå. Sen ville han se den förra röntgen och jag tackade mig själv tyst för att jag envisas med att bära med allt trots att de ju har all info på datorn. Jag är ju fast kund.

Sen fick jag vänta igen. Fast inte så länge. En äldre herre med rör i halsen och käpp, som är magrare än vad jag är, kom ut och sonen eller vem det nu var som följde honom fick veta hur duktig han varit av sköterskan. Tänker på utsattheten. Hur vi behöver de här snälla kommentarerna även om det kanske kan se ut som att de behandlar oss som små barn. Omtanke. Så viktig. Den äldre mannen lyste som en godisbelönad hundvalp.

Jag upptäckte att sjukhusets kapell finns där i röntgenväntrummet bakom några glasdörrar. Min kompis hade såklart redan sett det. Det är bara jag som är långsam. Eller någon annanstans…

Så var det min tur. Därinne kändes det som en evighet. Kanylen som skulle in. Att jag skulle lägga mig rätt i sängen. Hålla andan och lyda maskinens mekaniska order. Andas igen. Om och om igen.

När jag var tillbaka i väntrummet sa min vän att det inte tog ens tio minuter. Va? Jag var ju där i tusen år minst. Så konstigt! Har jag varit en i en annan värld kanske? Narnia?

Jag fick vänta tio minuter till innan de tog bort kanylen. De måste se så att jag inte tuppar av ju. Det gjorde jag inte denna gång heller. Trots att jag ätit frukost som en långtradarförare.

Tänker att det är märkligt som det går framåt utan att man märker det. Förra gången var jag inte hungrig alls varken före eller efter.

Nu var jag vrålhungrig igen.

Det måste väl vara ett friskhetstecken i alla fall?

Vi slet av oss munskydden, som fortfarande är obligatoriska på onkologiavdelningen, kastade dem i närmaste soptunna och begav oss mot garaget.

Den känslan, när man stigit ett berg igen. Lyckats igen. Fantastisk! Som en fri…tillfälligt fri kvinna.

Jag är så tacksam att min kompis envisades med att följa med. Hon lämnade sin hund, som ett stort frågetecken lurad på den vanliga långa rundan, för att hålla mig sällskap. Hunden har bara henne.

Har jag sagt att jag är lyckligt lottad som har så fina kompisar?