mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Så skrev hon ju Astrid Lindgren. Jag tror att jag följt hennes råd.

Därför står jag alldeles rådvill när en son undviker mig. Den andre kommer med kritik.

Jag ber dem berätta vad som är fel.

Jag bönar och ber.

Då kommer en massa anklagelser mot hur jag sköter ekonomin och hela vårt liv.

Förbannade Astrid Lindgren, är första tanken.

Andra är att jag vill lägga mig ner och dö.

Det finns inget kvar att fortsätta ta det där förbannade medicinerna för om jag inte har mina söner kvar.

Det är så våldsamt alltihop att jag lägger ner allt för en stund. Även bloggen.

Sen ringer den där klockan. Den som påminner mig om hur det var. Min längtan. När de äntligen var här. Hur jag alltid alltid kommer att känna den där kärleken för dem även om de skulle visa sig vara seriemördare eller bankrånare.

Den är total och kan inte brytas ner för några hårda ord.

De där små killarna finns där inne i mäns-kropparna.

Så jag dammar av mig stoftet. Står där mitt i vägen och säger att jag finns här.

Skriker, – jag lyssnar om ni behöver det, när dörren slår hårt igen.

Sen väntar jag. Inget händer. Fortsätter envist vänta. Hunden är alltid med mig. Om inte han fanns…

Så kommer några små ord. En matstrejk bryts.

En son kommer varje kväll vid 23- snåret när han jobbat till 22 och berättar snabbt för mig lite saker innan jag stupar. Jag har börjat vänta på honom för jag gillar den stunden. Mycket.

Så intas en lunch tillsammans bara sådär. Av en slump. Det har vi inte gjort på länge. Dels pga att jag knappt ätit ordentliga måltider innan. Dels pga olika mattider. Lite prat. Mest killarna som pratar med varandra.

Samma kväll gör jag mig redo för min egen ensamma måltid i trädgården som ingen brukar vilja vara med på förutom just hunden.

När jag nästan ätit klart kommer de med varsin tallrik full av kött och potatis.

Magin känns i luften när en son börjar berätta om vad som är hans stora ilska just nu. En chef som verkade vara världens bästa (för honom) har helt plötsligt visat andra sidor. Eller han hade ju redan gjort det innan men nu är det värre. Dessutom finns det andra personer och saker som rör min sons tjej, som också jobbar där, som gör honom rosenrasande. Han, som alltid haft en stark röst, drar hela historien nästan i ett enda andetag medan hans bror försöker få honom att sänka rösten. Jag säger bara; – låt honom berätta. Låt det få bli på hans sätt.

Dagen efter tackar jag min son för att han berättat. Först ser han oförstående ut. – Det betyder mycket för mig, lägger jag till. Då ler han ett stort varmt leende.

Kanske var inte Astrid Lindgren helt ute och reste ändå.