och ner som den plattaste av pannkakor.

Fladdrar runt i den där bubblan av ” nu ska här levas”.

Gör en pasta till mig själv med spenat, purjolök och grädde.

Tänker att jag känner en konstig doft när jag steker spenaten men som vanligt viftar jag bort min intuition och fortsätter leka kock.

Kanske var det på gång ändå. Magontet var ju där som ett litet molande, om jag inte minns fel nu så här efteråt.

Hjälpte gjorde det ju iallafall inte med att överdriva matlagningen mot mina vanliga enkla grönsakshistorier.

På eftermiddagen går det onda över i kramper.

De blir värre och värre.

Tar mediciner mot just magont. Inget blir bättre.

Hunden behöver gå ut och jag är ju själv hemma.

Tur att värmen gör honom trött på en gång. Det blir en kort tur.

Jag vet inte hur jag klarar det. Men sen dyker jag i sängen där jag vänder och vrider mig i takt med tarmarna som jag kan känna utanpå.

Som lillebror eller lillasyster som sparkar, säger min rolige son när han kommer hem.

Han får äta middag själv. Inte så mycket för skämtet som för att jag inte allas är sugen på något.

Sen försöker jag sitta lite i trädgården för där har det börjat blåsa upp lite och känns skönare.

Då kommer det igång.

Hela kvällen spenderar jag på toaletten.

Sonen tar fram medicinen mot kräkningar. Jag tar den men det ändrar inte mycket.

Säng och toalett. Toalett och säng.

Det mest positiva med detta är att jag lyckas få allt att hamna just i toaletten och inte som vanligt överallt.

Jag vet att jag bara är halvvägs på denna resa. Ändå känns det lika jäkla hopplöst varje gång det händer.

Tycker synd om mig själv och förbannar allt som har med cancer att göra.

Så slår det mig att när jag förra gången hade det så här också slutat med pantoprazol.

Skit. Kan vara en kombination. Fel mat plus inget som skyddar magen.

Förra månaden gick det ju så bra.

Jag fattar ingenting. Fast det kanske man inte ska heller.

Idag mår jag bättre efter att ha sovit större delen av dagen.

Kramperna är där emellanåt fortfarande. Som om de har svårt att lämna mig. Separationsångest.

Inget skönt inlägg idag.

Men så får det vara.