Glad men med en sorgsen underton.

Så kanske jag alltid varit.

Vet inte riktigt.

Fast jag dras ju till lite nostalgiska saker.

Sånt som får mig att tänka på min barndom.

Som en blomma dit hunden ibland tar mig tidigt på morgonen.

Då minns jag alla de promenader i ”mossen” med farmor och mor. Den för mig också till alla de dagar jag spenderade på gräsmattan studerande molnen som blev precis allt möjligt i min fantasi.

En sång tar mig tillbaka till mina somrar som nästan alltid rörde sig hemma omkring. Då när jag och en kompis sjöng oss igenom dagarna.

Så fast jag är glad över att jag blir starkare och starkare (jobbar på det också förstås!) och att min plan ligger framför mig klarare och klarare så finns ändå sorgen där.

Över sånt som jag lämnat. Över sånt som jag ska lämna.

För det är ju just det där med att ta avsked som är svårt.

Det gör ont när knoppar brister.