Jag har inte varit nära vatten på hela sommaren fast hela mitt inre skriker efter det.

Min elakaste inneboende röst har hela tiden tjatat om att jag inte ska utsätta resten av världen för min trista kropp. Inte ens till poolen här i närheten har jag lyckats ta mig. Pga hjärnpspökena.

Som om någon brydde sig. Som om det har någon betydelse.

Idag struntade vi i att vi egentligen skulle ha kört trädgårdsavfall till tippen. Äldste sonen envisades med att han sett hundar vid restaurangens badplats när han och pappan var vid Vico-sjön för någon vecka sen. Jag ringde igår och visst fick man ha hundar där.

Så då drog vi dit.

Lite irriterad var jag för vi hade kommit överens om att åka 9…kanske 8, tyckte sonen,… istället sov han som en sten till tio.

Vi kom därför sent iväg och det tar circa 50 minuter att köra dit.

Fast sonen var på gott humör och skämtade vilt både dit och hem. Han kör gps-ar på romerska, svenska och italienska med slavisk accent så att jag nästan kissar på mig.

Det slank också ur honom en sak jag inte visste fast jag anat…den slog mig hårt i magen.

Jag vill inte tillbaka till det som var. Absolut aldrig nej. Men det han sa gjorde allt så definitivt. Allt det vackra också så utsuddat.

Nej, tänker inte berätta. Inte ens under tortyr.

Jag njöt av sonens skämt, vatten och att bara vara på en solsäng.

Simturer med trollsländor som jagar varandra över vattenytan i det ljumma vattnet var helt oslagbara.

Även mat på restaurang var inte så dåligt det heller måste jag erkänna efter den här våren då jag haltat mig fram med maten minst sagt.

Och så han den där pälsklingen. Han grävde världens grop att lägga magen i under min solsäng det första han gjorde. Tog flera simturer och ville inte sluta promenera i skogen vid vägen.

Vi andades för första gången på länge.

Så välbehövligt det var.