Det var när vi gick från restaurangen och tillbaka till stranden igår som jag fiskade upp min mobil och såg att jag hade ett missat samtal från min systerdotter.

Skyndade mig att ringa tillbaka så fort vi var tillbaka på solsängarna och hunden installerad i hålet där under, som han för säkerhets skull gjorde lite djupare innan han lade sig till ro igen.

Min systerdotter ville veta om hon kunde boka biljett till den 21 september. – Ja svarade jag, med hjärtat som flög upp i halsgropen när hon fortsatte att berätta om säsongen som kört igång och att hon måste veta för att inte missa för många kunder. – boka du hörde jag mig själv understryka medan mitt svar liksom svävade iväg som ett orosmoln över sanden.

Jag vill inte att hon ska missa kunder. Jag vill inte vara ett problem. Fast jag behöver hennes hjälp. Fast tänk om det nu inte blir av igen.

Låter dessa tankar fara runt en yttepytte stund efter det korta samtalet.

Fasiken också om jag ska förstöra denna mysiga dag med mina förbannade hjärnspöken!

Bestämmer mig snabbt för att om allt skulle skita sig igen så ska hon få betalt med ränta. Både för flygbiljett och uteblivna kunder. Eller även om det inte skulle gå åt pipsvängen för den delen med. Ja faktiskt!

Vi njuter lite till. Badar lite till. Går på tur med hunden och sen kör vi hem.

Jag hinner knappt hem och sätta telefonen till laddning när jag ser att jag fått ett meddelande från Lunds lasarett.

Kopplar in mig medan jag messar med en kompis som är i upplösningstillstånd för ett problem hon har.

Jag är kallad till onkologen för besök den 27 september.

Nu kan jag inte dra mig ur.

Det är bara att köra på.

Hur jag ska hinna vet jag inte men på något vis ska det gå.

En dag i taget.

Ett problem i taget.