har jag.

Fast bara emellanåt.

Pendlar vilt med att stå där uppe på berget och skrika så det ekar att ; ” nu kööööör jag!!!”, och att se avgrunden där under. Den som jag inget vet om.

Visste inte något när jag fick ont i magen i höstas.

Visste noll om att sönerna skulle jobba här trots att allt såg så mörkt ut.

Det kan liksom finnas precis vad som helst där nere…även om jag skulle stanna kvar vill säga.

Vilket jag inte ska såklart… men ändå.

Sitter som för 30 år och åtta månader sedan och gråter på resväskan.

Vill men vill inte.

Fast det är ingen resväska det är allt det jag måste göra innan; check-up på bilen (trodde i min dimmiga hjärna att det var igår jag gjorde det men det var i november i fjor…), årliga vaccinet på hunden, alla dokument som ska kollas (fasiken också vilken röra!) och och och….

Skruva fram tiden! Nej för f-n gör inte det, då hinner jag ju inte med!

Stopp! Stanna!

Landar på gräsmattan varje kväll efter meditationen.

Med näsan i luften med den omöjliga ide’n om att söka stjärnor.

Fastnar istället i min belysning…

Hur ska man veta när man valt rätt?

Ni behöver inte svara på detta för jag kommer själv på svaret och sen kommer jag av det igen.

Svindeln går ju över emellanåt.

Precis som jag sa.