Idag skulle jag varit inne på min andra dag i resan till Sverige.

Skulle.

Jag backade ur i sista sekund.

Det skakade i mig en vecka innan. Något som kändes fel. Något som inte stämde.

Konfronterade den andra delen som skulle passa in för att jag skulle kunna göra min resa.

Stora tvivel som höll på att göra hen sjuk.

Så jag drog i handbromsen. Inte helt enkelt.

Sen slog jag på mig själv igen. Grät floder för det gör man när man har en doktorsavhandling i gråtologi att upprätthålla.

Kände mig misslyckad och idiot som inte ens kan fullfölja mina planer någonsin.

Insåg att jag bara gör mig själv illa så.

Måste tänka om. Planera om. Ja, jag har inte gett upp. Bara skjutit fram. Tills vidare.

Kanske vacklade hela grejen från början.

Min hälsa är inte heller att leka med.

Bara för att jag kan röra mig och orkar mycket mera betyder det inte att jag kan klara en bilresa på 2 000 km utan att det får konsekvenser.

Hur tänkte jag?

Kanske bra att jag blev bromsad…

Jag gick här dagarna innan beslutet och tog bilder för att övertyga mig själv om vad som var rätt.

Försökte känna in i det bästa som jag har här.

Trädgården.

Lät tvätta min bil…om i fall att…i alla fall för mig.

Sen stoppade jag allt.

Sorgen är enorm. Okej, det var den redan innan. En lättnad lades till som jag inte väntade mig. Var kom den ifrån?

Nu befinner jag mig i en bubbla.

I den ska jag ta hand om mig och min sorg.

Tänka om.

Tänka rätt.

Äldste sonen, som kanske är ganska glad att jag stannar lite till, bjöd mig på pizza igår kväll.

Vi skämtade och skrattade.

Det tar inte bort det onda.

Fast det späs ut.

Det gör det.