Jag tar bilen måndagmorgon och bara kör till havet.

Hela sommaren har gått och jag som bor i ett medelhavsland och älskar havet har inte ens varit nära. Inte doppat mig. Inte andats in joden.

Först var jag för sjuk. Sen ville jag inte köra så långt själv (50 km…sa hon som tänkte köra till Sverige…). Sen trodde jag att äldste sonen skulle hänga med mig men han hade sängen eller andra som drog i honom på sin enda lediga dag i veckan. Sen ville jag inte ligga på de där jäkla solsängarna ihopträngd med en massa andra soldyrkare.

Så får jag panik. Regnen ska börja. Mina läkarebesök och andra undersökningar kör igång igen.

Måndagen utlovar 32 grader. Bra!

Jag kör. Njuter. Badar och fryser.

En vind har blåst upp och min kropp som ju inte är på topp får gåshud.

Efter andra dykandet i de solglimrande små vågorna tror jag inte att jag någonsin ska bli varm igen.

Platt som en spätta trycker jag mig mot badlakanet för att få så mycket sol som möjligt över mig. Fast badlakanet är ju vått efter min våta kropp. Inte lätt det där.

Jag blir ju varm till slut. Äter också min medhavda macka och mitt äpple.

Njuter av att jag hittat en plats som inte är alltför full av folk.

Tomt är det ju inte.

Trots att alla badanläggningar egentligen ska ha stängt den 30 september hyrs solsängar och parasoller ut hejvilt. Har aldrig förstått det där. Om man har stängt så har man väl?

Vänster sida är lite lugnare.

På höger lite mera som på högsommaren.

Men jag njuter och drar in havsluft i djupa drag. Roar mig att smygstudera ett par som kommer från solsängarna för att ta bilder på henne. Toppless liggande på magen med ett ben i luften och en bok som täcker rumpan delvis men bikininederdelen helt. Hon blir aldrig nöjd och fotografen/mannen hinner bli otåligare och otåligare innan hon ger sitt okej och de går tillbaka till flocken.

Vid halv tre dyker en hel skolklass upp.

Tyskar på skolresa med lärare och allt.

De lägger sig alldeles intill mig.

Lite sur blir jag förstås.

Ett helt jäkla havsband och så ska de dimpa ner precis där jag är. Kanske håller jag på att utvecklas från ensamvarg till sur gammal ensamvarg.

Nåja, ändå dags att dra hemåt.

En hund väntar.

Så glad att jag gjorde detta.

Att jag drog iväg och fick lite hav ändå.

Så bra också för sen bryter helvetet lös här hemma.

Äldste sonen kommer hem från jobbet sönderslagen.

Mer om det en annan dag. Kan bara säga att hans näsa blir opererad idag.

Just nu har jag bara samlat upp lite av havsvattnet som närapå rann av mig helt och fortsätter suga på det i väntan på besked.

Aldrig att vi har tråkigt i alla fall.