Sitter där vid bordet och äter glass. Smälter både glassen och dagen vid havet med ett leende på läpparna. Jag har kommit ihåg att ta ut hamburgarna, som sonen bett mig om, från frysen. Nöjd med min dag pausar jag lite för att sen så småningom gå ut med hunden som tycker precis just att jag ska det när jag ändå sitter där till ingen nytta.

Då hör jag de där bestämda stegen. Så bestämda att jag alltid förundras. Olika hans tal som ofta knappt är hörbart. Så fort han öppnar dörren förstår jag att något är fel.

Blicken är svart och hans röst är allt annat än tystlåten.

Försöker koncentrera mig på hans berättelse men jag ser bara droppande blod från ett gapande sår vid höger ögonbryn, från näsan, från knä och armbåge.

Ilska. Enorm ilska.

Jag vill att han ska till sjukhuset men han börjar fara runt och försöka torka bort medan jag får höra om ”apan” som hoppat på honom. Något om ” vad fan glor du på” och knivar och all havsluft bara försvinner ur mitt system i ett nafs. Han kan inte åka till sjukhuset, precis som polisen sa. Nej, han ska jobba nästa dag med. Klockan sex på morgonen måste han vara där. Mina invändningar skälls bort.

Han är överallt med sina långa kliv. Det är blod där han farit fram.

Kan inte låta bli att se det komiska mitt i allt skrikandet, och lite skrik får jag också för att jag är så nervös, då han stannar upp i köket och kommenterar att hamburgarna är stenhårda. Så klart dumboll! Jag tog precis ut dem vill jag säga, men mitt hjärta stoppar mig.

När han droppat sina kläder och blod överallt och stoppat näsan full av papper erkänner han att både jag och poliserna, han gick ifrån, har rätt; han måste till sjukhuset. Jag säger att då får han ringa sin far eller ambulans. Jag kan inte. Akuten är off limits för en med lågt immunförsvar.

Jag torkar hans enda par skor rena från blod medan han ringer sin far som sen kommer och kör honom till ett sjukhus i närheten. Lämnar honom där för fadern själv har feber.

Att jag inte tänkte på det. Att jag ju kunde släppa honom själv. Min bebis är ju snart 22. Ibland tar mammahjärnan över. Ibland tänker den saker som att den här ungen minsann väntade på henne, så länge han kunde, då hon var på akuten. Han har roddat så mycket när jag tog mig på alla fyra mellan badrum och säng.

Fast jag har ju hunden som ursäkt också. Han måste få en runda. Han har varit själv hela dagen. Sen tar jag hand om de kläderna. De får ligga i kallt vatten i badkaret.

Sonen tillbringar natten på akuten. Pappan kommer tillbaka en sväng. Kanske var det ingen feber. Eller så var det pappahjärnan som fick bestämma.

Morgonen efter får han en sängplats på sjukhuset. På natten har de sytt hans sår men näsan måste opereras. Den är bruten.

Sen följer en dag av hopplock av saker han behöver. Jag gör i ordning och pappan hämtar och kör dem dit. Själv hälsar jag på honom på kvällen tillsammans med minstingen.

Då har han tillåtelse att gå ut. Så vi träffas vid baren framför sjukhuset. En betydligt lugnare version av sig själv är han. All pappersexercis med sjukskrivning från jobbet är gjord. Han ska vara hemma till i början på november.

Jag är så glad att jag slipper gå in på sjukhuset. Inte att jag inte kan det. Munskydden ligger redo i väskan. Men det är så mycket annat för min del. Rykten om covid som är tillbaka. Att jag inte mår helt hundra. Alla sjukas energi som fyller mig varje gång. Tacksam att jag slipper.

I går blev min unge opererad. Allt gick bra. Han och jag skickade varandra meddelanden. Ibland var det Ludmilla som undrade om Vodkanivån. Då fick hon ett foto från Vladimirio med droppflaskan som tyvärr var nästan slut.

Sa jag att jag är tacksam för humorn också?

I morse hämtade jag honom. Naturligtvis kom vi ihop oss om mitt gpsberoende, att jag faktiskt vet hur betalningen funkar på parkering trots att han inte tror det, att jag avskyr de röriga vägarna i denna obegripliga stad och lite mera därtill.

Ändå är mammahjärtat så litet över den där nässkenan, tampongerna han ska ha i näsborrarna till på måndag som gör att han inte ens kan snyta sig, och så det blåa under ögonen.

Behövde vi verkligen det här?

Tror inte det.

Den enda meningen med detta är att jag skjutit upp städningen igen. Till på lördag.

För i morgon är det min tur att besöka mitt sjukhus.