Medan vi turas om att åka på kontroller på två olika sjukhus, sonen och jag, roar jag mig med att se på hur jag går framåt. Så viktigt för mig att inse att mageländet försvinner. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha snygga magmuskler synliga men för att det betyder att vätskan from hell är borta. Kollar också in mina armar. Och nu mina vänner ska ni få såna där före och efterbilder som jag aldrig egentligen fattar eller ser så bra skillnad på om det inte handlar om svår övervikt versus undernäring på andra.

Jag ser ju skillnaden. Min skillnad. Att min beniga arm fått mera form. Att lite fett lagts på igen. Att muskler börjar synas.

Vet ni vad jag gjort? Håll i er nu….: jag har ätit MAT!

Ha ha ha, skoj va?!?

Mycket lättare att äta när man inte mår illa och istället verkligen har aptit.

Jag fortsätter med min vegetariska kost. Sonen skulle helst se att jag stoppade i mig kött och fisk. Men jag tänker inte hoppa av det tåg jag hoppade på för 39 år sedan. Fast jag är väldigt noga med fetter och protein. Som min kropp suger åt sig. Fantastisk grej! Den där kroppen alltså. Att den kommer igen och igen.

Sen har jag aldrig släppt min yoga och faktiskt så kan jag nu göra solhälsningar igen. Från det att jag bara kunde ligga med benen uppåt väggen till detta. Så glad jag är för det. Min räddning.

Tänker att jag ska sno minstingens hantlar också. Han bor ju ändå hos sin tjej. Han kommer inte att märka något. Nej, jag måste inte ha snygga muskler. Jag vill bli stark.

Sonen då.

Jo, han fick bort tamponaderna i går. Så lättad fast han nästan svimmade på kuppen. Han säger att han andas bättre än innan näsan bröts. Faktiskt var han hos öronläkaren i augusti fick en nässpray och kanske skulle han ha blivit opererad sen. Nu fick han allt fixat gratis. Lite med glimten i ögonen säger han att han borde leta upp den där som slog honom och säga att; du är en jävla idiot men tack för att du löste mitt andningsproblem!

För övrigt har de satt honom på paus på jobbet. Han får ingen sjukpenning. Har ingen rätt till det då det är ett ”lärlingskontrakt”. Jag fattar inte hur han skulle ha klarat sig om inte han hade föräldrar som kan hjälpa honom. Ingen A- kassa har han ju heller för han har aldrig haft något ordentligt kontrakt. Vet inte riktigt hur det funkar i Sverige nuförtiden men detta verkar rena medeltiden.

Också därför måste vi se de små framstegen. Annars blir vi tokiga. På fredag ska han till sjukhuset igen. De ska plocka bort nässkenan och stygnen över ögat.

Och nästa vecka är det min tur med röntgen på tisdag.

Ni fattar att jag måste vara stark både i knopp och kropp va?