Varje gång jag städar lägenheten börjar jag från mitt sovrum.

Det känns alltid bra att få bort pälsbollar, gräs, jord samt smulor och lite annat löst. Det svarta dammet är också så skönt att bli av med. Med en bra pod i lurarna eller musik jag tycker om går det som en dans tills jag kommer till vardagsrummet. Där tar ilskan över som om den stått och väntat bakom en av de öppna dörrhalvorna. Den hoppar på mig varje gång. Varje gång blir jag lika överrumplad. Spelar ingen roll vad jag lyssnar på . Vill egentligen bara slå sönder saker därinne.

Tills förra städningen har jag inte riktigt förstått varför. Då såg jag plötsligt fotona. Bröllopsfotot. Bilder med bara exet och barnen.

En kraft slog mig hårt i magen. Såklart! Jag har gått omkring i ett mausoleum över vårt döda äktenskap.

Antar att jag visste. Förmodligen ville jag bara inte se. Först skulle jag ju iväg härifrån (har inte gett upp det än. Tro inget annat!). Sen tänkte jag att det inte spelade någon roll. Fast i sovrummet tog jag ju bort vissa saker omedelbart och det var bra. Att rensa ut energier jag inte behöver är ju det jag måste göra.

Så jag kavlar upp ärmarna och letar upp bilder jag tycker om. Med mig och pojkarna.

Byter ut. Går igenom fotona som vi har upptryckta. Sedan några år tillbaka blir ju allt uppladdat på datorn. Så det får bli de bästa av gamla foton.

Farmor får också en plats. Med ett av de bästa fotona någonsin på henne och min ettårige äldste.

Och vet ni allt det arga försvinner.

Vet inte hur länge jag måste gilla läget här. Men om det ska fortsättas så ska det göras på mitt sätt. Och detta var bara början.

Klart slut!