Det är inte helt enkelt när man ber sin son följa med till sjukhuset.

Jag menar, han säger givetvis ja men sen blir det en massa ”måste jag följa med in?”, ”hur dags sa du?”, ”vaddå byta t-shirt?”.

Så långt som till duschen får jag honom inte. Man får liksom välja; antingen byter han tisha eller så tvättar han sig och då kan det ta så lång tid att man sen får rusa.

C och R har fastnat i barnbarnspassning. Det är ett pussel utan dess like och jag har ju förvånat mig att de faktiskt kunnat ställa upp för mig så mycket som de gjort.

Därför är det bra att sonen är hemma och kan hålla mig sällskap. Ja, jag har en annan kompis som gärna hänger med men på något vis tänker jag att jag måste ta till vara dessa stunder med sonen. Sen kommer han ju att försvinna in i jobbdimman igen.

I bilen förvandlas han till Vladimirio. Gör om barnvisor som Old Macdonald till att handla om Rumänien och får det att bli överflödigt med radio. Han är ju dessutom roligare än radion.

Det är knappt någon trafik alls denna gång så vi är framme en halvtimme innan jag ska träffa onkologen. Parkeringarna är redan dubbla så jag kör rakt ner i garaget under min sons protester. Vi har ju tid. Varför slösa miljoner. Han förstår inte riktigt att om man en gång slipper stressa så är det värt just ”miljoner”.

Dessutom måste jag säkert göra en massa rundor först. Det brukar bli så, förklarar jag tålmodigt, för mitt frågetecken till son.

Framför baren strax utanför garaget stannar min unge och halar upp en napp cigarett. Han kommenterar en kaffesort de har skrivit på en skylt utanför ” leccese” vad är det? Jag googlar och får upp att det är kallt kaffe med mandelmjölk från Salento trakten. Vill han ha? Nej, han vill ha en vanlig espresso. Jag övertygar honom om att det kan vi lika bra ta på sjukhuset. Vi ska ändå gå in precis bredvid baren.

Så han röker färdigt sin cigg medan vi går mot sjukhuset. Där tar jag mig en cappuccino och en kaka. De var ju sagt att jag skulle äta mellanmål men jag är nästan aldrig sugen eller känner något behov på förmiddagen. Men den här dagen sitter det bra.

Jag får rätt i min förmodan att jag måste promenera runt. När jag visat sköterskan att jag idag faktiskt har receptet, som hon alltid blir så sur för att jag inte har, så stämplar hon det och säger att jag ska gå upp och få det godkänt i luckan.

Min son hänger på och undrar varför det inte räcker med att de skickar ett mail upp till luckan. Ha ha ha! Jo, han har ju rätt men det är medeltid som vi fastnat i här och man struntar järnet i att papper kommer från träd. Man struntar också i att människor här är sjuka. Numera orkar jag gå fram och tillbaka, upp och ner. Numera har jag den energin. Annars får man ha sitt medföljande sällskap, om man nu har ett sådant, till springet. C har sprungit för mig många gånger.

På tillbakavägen går vi förbi min onkolog som står utanför baren och pratar med några andra läkare. Sonen tycker att jag skulle kunna fråga honom där om allt är okej och sen kan vi bara dra. Ha ha ha! Nä, jag måste nog klämmas på också och jag har ingen lust att blotta min mage alls framför baren.

Sen tror jag att vi ska få vänta som vanligt länge länge. Men efter bara en kort stund då vi knappt hunnit sätta oss på stolarna utanför badrummet (enda lediga platserna) hör jag mitt efternamn ropas upp.

Sen går allt väldigt fort. Min onkolog syns inte till och dyker aldrig upp ens. Läkaren som är där är samma från förra gången. Han ler stort och säger meddetsamma att mina röntgenresultat bara blir bättre och bättre. Jag får lägga mig på britsen där han som vanligt trycker och knackar på min mage. En av de fem eleverna får testa efteråt. Tydligen är det första gången för hon blir tillrättavisad av läkaren då hon inte knackar på rätt ställe och absolut inte har den rätta styrkan. Kommer på mig själv med att tycka synd om henne. Vet inte varför men det är något så skört kring henne och hennes försiktiga petande på min numera nästan platta mage.

Min son sitter med öppen mun. Jag ser att han också är lite tagen. Det kommer han dock aldrig att erkänna. Fast det är okej.

Sen får jag beröm av läkaren. Den förtjockade hinnan har tunnats ut, vätskan är nästan helt borta. Han säger att jag är duktig. Jag tänker på dem som inte medicinen fungerar på eller som kanske inte har den turen att må bra av medicinen. Om jag får mycket väl godkänt får de underkänt då? Jag har ju bara gjort det som jag blivit rådd att göra; knaprat karameller och tänkt på mig själv. Ryser men är också så lättad när vi går därifrån. Det är jag ju alltid men ändå. Allt går mot målet; att bli frisk. Fast jag måste fortsätta, det sa han, med sprutan också. Jag hade hoppats lite på miraklet att slippa…fast det har bara gått 6 månader…

Klockan 12 hade jag tid hos onkologen. Klockan 12.15 går vi därifrån. Naturligtvis säger sonen att det är orättvist att han fick vänta en halvtimme när de skulle ta hans stygn. Mina invändningar om att det tog timmar här första gången bryr han sig inte om.

Sen betalar vi 4 miljoner i garaget…eller om det var 4 euro kanske. Vet inte för det är Vladimirio igen som nu sjunger en annan barnsång i egen tappning. Han kommenterar bara lite att det var en dyr parkering för knappt en timme.

Jag tycker att det är värt det. Det säger jag också till min son. Han ser bara skeptiskt på mig då han med säkerhet ju vet att jag skulle hittat en billigare parkering efter några rundor. Det bjuder jag på.

Vad bra ändå att han var med mig, tänker jag, sen när vi blir välkomsthälsade av hunden som låtsas som om han inte alls låg och sov i badrummet.