Varje gång jag skriver att allt är bra åker jag på en käftsmäll.

Eller det kanske inte riktigt är så. Fast denna helg känns så.

I fredags började jag ju få ont i magen.

Sen blev det värre och värre. På natten vaknade jag hundra gånger av kramper i tarmarna.

På lördagmorgon satte jag mig ner och hann precis meditera färdigt och så kom den fjuttiga pastan, jag petat i mig kvällen innan, upp. Jag hade känt innan att det skulle sluta så. När jag tog mina tabletter var det ju som att något fastnade nedan för halsen någonstans. Jag visste det och ändå blir jag så besviken.

Jag fick snällt ringa återbud till den andra ansiktsbehandligen fast det sved i mig. Kompisarna fick ett meddelande om att biobesöket vi tänkt oss på söndagen också måste skjutas upp.

Jag vet ju inte om detta är det vanliga ”cancerproblemet” eller maginfluensan som går. Dessutom ska jag bli vaccinerad mot influensa på tisdag. Bäst att hålla sig isolerad.

Lördagen tillbringades med att försöka få i mig vätska och sovandes än här än där.

Regnet utanför hjälpte till. Det stormar och regnar om vartannat. Har aldrig varit med om så mycket vind här.

Utmärkt läge för sängen.

En liten envis mygga har jag kvar så jag gjorde en kokong och fortsatte mitt viladigfrisk jobb.

På eftermiddagen gjorde sonen och hunden mig sällskap. Så mysigt att prata djurvideos, vad det är för skillnad på kråkor och korpar. Både på engelska och italienska.

Hunden ville så klart vara med.

Sonen ville så klart inte vara med på bild.

De där stunderna. Så värt hundpäls överallt och en tilltufsad säng.