Försöker göra allt jag måste göra för att saker och ting ska flyta.

Lämna in papper som måste lämnas in.

Kolla upp så att jag har koll på utgångsdatum på alla kort och dokument.

Kör sonen till ett kontor där han redan varit och där en anställd sagt en sak och en annan säger en annan. Som vi alla gör sätter han foten i golvet och säger att han MÅSTE tillbaka till jobbet så då får de fasikentamej göra honom tjänsten att godta läkarens intyg utan fler diskussioner.

Min son vet nog inte att detta bara är början. Så många kontor jag stått på och sagt/gråtit/skrikit samma sak. Som om alla de här anställda av staten har en personlig agenda får man alltid olika svar och behandling beroende på vem som sitter i luckan för dagen.

En sån dag då jag agerar taxichaufför och tar med mig hunden för att han ska få sin promenad under tiden är vanlig fast ovanlig. Inget man gör varje dag men ändå kommer att göra igen och igen. En sån dag tar halva dagen i anspråk och även om man ju använder den till både hundpromenad och inhandlande av saker i hälsokosten för att man råkar vara i närheten så har man blivit en halv dag fattigare utan att man gjort allt det där andra som borde göras.

Gör inget försöker jag tänka. Kan klippa grenar och städa i morgon och övermorgon eller så.

Precis som jag tänker med skrivandet. Kan skriva i morgon eller nästa vecka. Lura i mig att jag är en skrivande människa. Fast inte idag.

En vanlig dag innehåller tre promenader med hunden. Kvällspromenaden har han själv plockat bort för länge sen. Idag hoppar han även den tredje. Tvärnitar framför ytterdörren. Inte ens kissa på busken utanför porten vill han höra talas om.

Inget springa fritt i parken när man kan. Inget tigga godis av kompisar.

Så då är det en ovanlig dag. Eller finns det vanliga dagar? Nu börjar jag bli tveksam för detta var inte första gången han stoppade mina planer.

Kanske är de där fria dagarna ovanliga ändå.