Vaknar av snarkningar.

Fattar först inte när och var jag är. Sen plockar jag bort ögonpåsen och inser att det är eftermiddag. Runt tre ser jag lite vagt på min dåliga väckarklocka.

Hunden är inte där, så det är snabbt uträknat vems snarkningar det var som fick mig ur min dvala.

Det är inte första gången. Lägger mig sådär på rygg med ögonpåse och filt. Tänker vila och bara försvinner. Ibland vaknar jag efter en halvtimme. Ibland efter en timme. Min eftermiddags tupplur har blivit ett måste, när jag kan.

Snarkningarna börja också bli en vana att vakna till.

Jag blir alltid lika förvånad. Vem är det som flyttat in och drar stockar i min säng? Obegripligt.

Sen grips jag av den där sorgen igen. Ingenting är så svårt som när jag precis vaknat.

Borde man inte hoppa ur sängen med glädje och tänka; Wow jag har hela eftermiddagen kvar att göra saker på!!! Wow jag vaknade IGEN!!! ??????

Istället ligger jag tung kvar och i mitt huvud surrar det en kompis sa. Jag svarade ”kanske” på hennes förfrågan. Hon sa; ” gör mig inte besviken”. Nu tänker jag; vadfansajagkanskeför!!??!!

Hela mitt inre skriker NEJ! och så säger jag ett mesigt kanske. Hur korkad får man vara?

Sen vet jag att jag bara måste göra henne besviken. Det måste jag för att inte trampa på mig själv igen.

Hur många gånger har jag inte gjort det? Sagt; ”kan vi väl…” och menat Never in my life.

Tror inte ens att andra reflekterar över när de sviker mig. Går fortfarande och väntar på en jävla glass som en granne skulle bjuda mig på i augusti. Tusentals kaffe på baren som vänner slängt ur sig, förmodligen bara för att bli av med mig, snurrar runt i min världsrymd…men bara i min.

Nej så i helsike om jag ska gå runt och känna mig dålig för att jag släpper detta utan uppföljare.

Jorden kommer att fortsätta snurra ändå.

Och jag är faktiskt sjuk…på riktigt! Då får man göra såhär!

Bjuder härmed på mitt morgonjag framför datorn utan filter och med ”pc-glasögonen” på.