på varför det är så att när jag tänker på mig själv så får jag nästan alltid äta upp det sen.

Tex; jag struntar i att sprida information om ett evenemang, struntar i att åka dit själv och sen får jag förfrågan från C, som hjälpt mig så himla mycket, och då är allt försent…Då rasar liksom hela min övertygelse, om att stänga vissa emotionella dörrar, över mig helt. Dessutom är en annan kompis sur på mig för att jag ”svek”.

Jag funderar på hur det kan komma sig att vissa människor som förr satte likes på mina inlägg nu inte gör det mera.

Ja, det är väl fåfängt och barnsligt och allt möjligt men jag är ju i en skör stund och snart så lägger jag mig väl ner och sparkar omkring mig och skriker så det rungar i hela kvarteret. Fast ändå…tänker först att de välan har sin skit och sina problem att styra upp…så ser jag dem likea andras inlägg…. Fan om jag inte skulle ta och lägga mig mitt på piazzan och köra ett sånt där heligt vredesutbrott ändå…

Jag funderar på vart alla tog vägen…

Det ska jag genast sluta med för jag är då tamejfasen inte den som tar luren och ringer runt heller. Jag vill egentligen bara sitta under min korkek och luktar på blommor. Då får man ju lite skylla sig själv.

Detta får mig in på den sista funderingen för dagen:

Varför i hela fridens namn tycker folk i stan att de måste lysa upp sina uteplatser med starkaste skenet man möjligtvis kan ha så att mina månbilder aldrig någonsin kan bli bra?

Eller egentligen var det inte sista funderingen…

Allra sista är ju varför jag hela tiden tror att jag måste fota månen…

och den har jag inget svar alls på.